Kanin

Välkommen!

Nu har kaninintresset blommat upp igen efter ett långt uppehåll. Kaninkul, tycker jag! 

Min senaste kanin, Nina som var en blåögd hermelin, skuttade till himlen för 4 år sedan. Tyvärr lyckades vi aldrig socialisera henne - hon var en kanin som ville ha distans. Men, hon var frisk och kry och trivdes allra bäst i att (på gamla dar) vara inomhus och ha oss människor utanför buren. Bara höra oss och se oss omkring. Vi struntade aldrig i henne, utan plockade ut henne dagligen för att rengöra bur, klappa och prata med henne. Vi erbjöd henne att skutta fritt i hemmet -  men hon valde att hoppa tillbaka i sin bur där hon kände sig trygg. Hon blev 7,5 år gammal. Jag hade planer för henne, såsom utställning och kaninhoppning, men eftersom hennes personlighet även måste accepteras blev det inte så. Det blev på sätt och vis en sorg för mig att inte kunna göra det jag ville med henne, men hon låg oss varmt om hjärtat och jag vägrade göra mig av med henne bara för att jag inte fick som jag ville! 

Samtidigt som lilla Nina köptes, köpte vi även Stitch, en angorakanin. Han var den mest keligaste kanin jag träffat på och älskade att skutta runt i trädgården! Tyvärr blev Nina och han aldrig vänner, däremot skaffade han sig en annan vän...vår katt, Babe! Det började med att Stitch i vuxen ålder gnagde sönder sin bur för att ta sig ut - trots att vi hade honom ute dagligen i flera timmar och aktiverade honom även i buren! Så, vi bestämde oss för att han skulle få skutta fritt i trädgården dagtid. Det fungerade, om natten lät han bli nätet och om dagarna höll han sig på vår trädgård. När vi en dag skulle stänga in han för natten fick vi en smärre chock - det var inte bara kaninen som låg och solade sig i kvällsolen. Även vår katt. De hade funnit varandra och låg större delen av tiden tillsammans efter det! Stitch gick bort när han var 5 år gammal, av vad vet vi inte. 

Nu har jag fått överta en mamma och hennes dotter, vid namn Bästis och Festis! Detta är två korsningskaniner som kom till mig för några månader sedan. När de anlände till mig var de otroligt skygga, möjligen var mamman något mera tam. I början kunde jag inte klappa någon av dem, de stack undan så fort buren öppnades. Idag har vi kommit långt tycker jag, Bästis (mamman) gillar att bli klappad i buren, hon går i sele och sitter i knät en lång stund utan motstånd. För några dagar sedan mötte hon sitt första hinder, kaninkul tyckte hon =) Festis, lät mig för första gången idag klappa henne på huvudet och ni kan gissa hur glad jag blev då! Vi jobbar dagligen mycket med den sociala biten och jag hoppas det fortsätter gå såhär bra. 

På denna sida kommer jag uppdatera om arbetet med mina kaniner, hur det går, vad jag gör och hur vi gör!

Välkomna åter! 

Bästis&Festis