Nu har det gått mer än två månader sedan min älskade gammeltant skuttade ut på de evigt gröna ängarna. Det känns så konstigt hur livet bara rullar på, fastän att allt har förändrats. Törnrosa var min första kanin, och den kanin som alltid betytt mest för mig.

När jag fick hem henne i juli 2006 var hon bara lite drygt sex veckor gammal och pytteliten, men ändå störst av de tre syskon vi köpte samtidigt. Hon var stentuff mot alla och behöll sin stolthet genom hela livet, hon accepterade ingen annan kanin än sin favoritbror Tufs. Samtidigt var hon världens mysigaste. Hon var frikostig med pussar och satt gärna i knät och gosade så länge man ville. 

Törnrosa var också min första hoppkanin. Vi tävlade i lätta klasser med Blå Stjärnan och tog ett par placeringar, men något stjärnskott var aldrig Törnrosa. Hon hoppade bra om hon ville men hade hon inte lust, vilket hände ganska ofta, sprang hon bara rätt igenom. I sin debut inom skhrf vann hon överlägset miniklassen, sex år gammal.

Men det jag saknar mest hos min Törnrosa, är hennes busiga upptåg och glimten i ögat. Att komma på morgonen och knappt hinna öppna burdörren innan hon var två meter utanför. Var det något bus på gång var det Törnrosa som ledde det, oavsett om det gällde en räd till grannens trädgårdsland eller ett slagsmål med grannkaninen. Vi brukade gömma matbitarna och Törnrosa var alltid den som hittade allt först. Hon var smart den kaninen.

Det var strax före jul 2012 som slutet började. Törnrosa hade fallit ur lite efter en tuff fällningsperiod och ville inte gå upp i vikt. Hennes framtänder hade hamnat fel och växte snett så vi fick klippa ner dem åt henne. Ganska snart efter det upptäckte vi en stor knöl på hennes ena underkäke, en tumör i skelettet. Jag bestämde mig för att så länge hon verkade må bra och ville leva skulle hon få gå kvar och bara njuta av livet, men det gick ganska snabbt utför. Hon fick svårt att bita av och vi fick skära all mat i små små bitar som hon kunde tugga med bara kindtänderna. 

Den 28 februari 2013 ville inte Törnrosa mer. Hon satt i ett hörn av huset och ville inte äta pelletsen som hon älskade. Lite senare på förmiddagen fick hon somna in för alltid, och kaninhimlen blev en ängel rikare. Nu ligger hon begravd under den unga boken i skogsbrynet där hon brukade skutta löst och njuta av livets goda. Det växer påskliljor precis intill, som kommer påminna mig om henne varje vår i många år till.

Hejdå min vackraste Törnrosa, sov gott. Jag kommer alltid minnas dig. Jag kommer alltid sakna dig. Jag kommer alltid älska dig.

What do you see

On the horizon?

Why do the white gulls call?

Across the sea

A pale moon rises

The ships have come to carry you home