Blev så glad idag när jag gick ut en sväng på baksidan. Ser min vackraste studsa ner från sitt ena hus och rusa fram till dörren. Han VILLE bli klappad en bra stund. Han är inte direkt någon kelkanin som vill sitta i knät eller bli buren. Inge ens klappad för mkt…

Vi har alltid haft ett speciellt band men det har gällt att verkligen läsa av honom.

Efter NIO år (+ ett par månader) tillsammans är det faktiskt första gången han verkligen rusar fram för att han själv vill ha kontakt och en liten mysstund. Han kommer om det gäller mat men sällan annars och hoppar iväg lika fort…

Han har överraskat mig så otroligt mycket på senaste tiden så jag går och ler större än någonsin när jag bara tänker på honom. Och han har alltid fått mig att le!

Han har en väldigt speciell plats i mitt hjärta! Min vackra gammelman.<3

Bild på honom och vår hona Rozie.