Är fortfarande i chocktillstånd när jag skriver detta. Förlåt om det är alldeles osammanhängande.

Åkte till min ridlektion och allt var som vanligt med kaninerna - de skuttade runt och var alldeles lyckliga när man pratade med dem som de alltid är. Mina små grisar.
När jag kommer hem ligger hanen alldeles stilla och tyst, honan springer förvirrat runt honom, knuffar på honom, stampar för att få min uppmärksamhet. Jag stryker honom över pälsen, förväntar mig att han ska resa sig och be om att bli klappad som han alltid gör, men han ligger kvar. Kall, sten, och tyst.

Får panik och springer ner till farmor och farfar som bor granne med oss. Farfar går upp på mitt rum och konstaterar att han är död, tar ner honom och lägger honom på köksbänken medan vi letar efter en bra låda och jag bara gråter.

Han såg ut som att han sov, min fina lilla gris. Hans päls glänste fortfarande, var lika tjock och mysig som den alltid varit. Jag stänger hans ögon, lägger hans långa öron tillrätta, lägger pälsen rätt.

Så orättvist, varför just min lilla pojke? Han var inte ens fyra år, har varit hos mig sedan han var 7 veckor gammal. Han och hans kompis var mina enda vänner genom mobbing, depression, självskadebeteende och självmordsförsök. De jag kunde småprata med när jag kände mig ensam, de som aldrig dömde mig.

Borta. Utan förklaring är min lilla pojke, min lilla Truls, borta.

Sov så gott, lilla gris. Hoppas du får skutta runt på gröna ängar med dina vänner och äta massvis av maskrosor och vindruvor och jordgubbar som du tyckte om så mycket.
Jag tänker på dig. Jag och lilltjejen saknar dig redan.