Idag så första gången revirmarkerade min lilla fis min käraste matta :)

Första gången på många år jag kännt den lukten, kaninen jag hade avlivades hos veterinären :'(

Det ger nostalgi till det hela

Jag känner ett ytterst behov utav att ha någon nära som inte frågar mig saker och inte motsäger vad mina beslut är. Kaniner har hjälpt mig stort och kommer aldrig glömma vad min förra kanin gjorde för min skull :)

Hade en dvärgvädur som jag köpt på en djuraffär, de hade sagt det va en hona så självklart trodde naiva jag det tills han blev 12 veckor och började jucka(vet vid detta lag att honor också kan jucka) Men då bestämde jag mig för att kolla och min lilla "Snuttan" var visst en hane med hela paketet. Han var nu en Simban.

Simban var en liten ängel som klättrade på en som en katt, lojal som en hund och sprattlig som en kanin. Vi lärde känna varandra och passade perfekt :) Efter 2 år så kunde jag låta han ströva omkring hur som helst i mitt rum, han skulle inte gjort något som han vet att han inte fick och hade lärt honom ett kommando som jag kallade     " Gå hem" Vilket betydde han skulle hoppa in i buren. Detta kommando kunde han i hela lägenheten och det var ett väldigt bra kommando då helt plötsligt man hade gäster så kunde man ropa "Gå hem" så sprang han in i buren och jag följde efter för att stänga buren.

Kommer ihåg en gång då jag var väldigt trött efter skolan och friluftsveckan så låg vi på soffan och gosade. Naturligtvis så somnade vi och jag hade tyvärr en läskig mardröm, jag vet ännu inte hur men han väckte mig precis innan det hemskaste i drömmen skulle inträffa. Då kände jag mig varm inombords och han var verkligen en sådan jag behöver för att klara av vardagen här hemma. (Både mamma och syster är bokstavsfolk)

En dag så märkte jag att min Simban hade blivit sjuk och jag envisades med att gå till veterinären. Han fick en medicin som egentligen var för större djur och veterinären sa att det va risk att få problem med tarmarna.

En dag när jag vaknade kolla jag till honom och blev helt förfärad. (Sjukdomen hade försvunnit men…)  Han gjorde saker man ej gör när man är frisk. Han stog upp och med huvudet nickade han åt vänster in mot kroppen, han kunde inte sluta. Jag vet detta är inget normalt beteende, han hörde mig inte ens. Jag gjorde ljud med maten, han hörde mig inte. Jag viftade med handen framför och han såg mig inte ens.. detta var på en söndag så allt var ju stängt och närmast var Blå stjärnans i göteborg. Ibland var sitt vanliga jag då han kunde hålla huvudet normalt och han åt morot som en vanlig liten kanin gör. Det var som om han själv inte visste att det var försent för honom.

Men det var inget fel på tarmarna, det var levern som förstorades och det hade blivit något fel på hjärnan i processen.
Detta märktes inte på honom för ni vet hur lömska kaniner är med sjukdomar.

Min lilla Simban hjälpte mig genom tiden jag var mobbad och ledsen. Han var där för mig utan att undra, han var så klumpig så man börja le och han är en stor del av mitt hjärta… (L)

Just nu har jag en renrasig rex som definitivt inte har likadan personlighet. Jag ville ha en annan ras nu när jag känner att dvärgvädurar är inte de enda kaniner som finns, att det finns andra som också har sköna personligheter.

Denna kanin jag har nu är en viltgul rexhane vid namnet Akkio (Elfkullens Gusto)

Han är en hyperaktiv kanin som biter på galler och bara älskar att busa, när han gjort något han vet han inte får så hoppar han bort snabbt som attan med glädjeskutt över att han lyckades. Han tycker om pellets men inte lika mycket som en dvärgvädur och hans favoritmat är spenat.

Min mamma förstog inte hur enormt ensam jag var utan Simban och hon kommer antagligen inte någonsin förstå det eftersom hon inte är med djur eller har inte något tycke till dem. Livet utan en kanin var så enormt ensamt de dagarna jag lyckades vara ensam.

Man har ju sina rutiner när man stiger in i ett visst rum och jag hade rutin att ropa SIMBAAAAAAAN! varje gång jag steg in och..där så fanns det ingen som skutta runt och var överlycklig att jag va hemma. Den ensamheten jag kände när jag tog andetaget att ropa men sedan ångrade mig för där fanns ingen att ropa till var enorm för första gången utan kanin på flera år..

Såg sedan lilla Akkio och blev överförtjust :)

Visst så är han inte lika kelig och så men han gör en ändå så man får ett leende på läpparna och det hjälper väldigt mycket varje dag :)
fast idag så blev det inte ett leende på läpparna när man märker att mattan är blöt och det luktar revirmarkering, hehe

Akkio må aldrig vara en ersättning till Simban men han är en hjälp i mitt liv. En som stöttar en utan att fråga något annat en ett lyckligt liv istället :)

Får tacka er som har orkat läst igenom allt detta :)

Simban