Sommaren 2002 fick vi ta hand om en kanin från en kull som inte var planerad, sorgligt egentligen när man tänker på det såhär i efterhand. Men på den tiden, när jag bara var 10 år gammal var jag givetvis överlycklig!

Jag kommer ihåg att hon var så liten så liten… Rymdes till och med i min lilla hand. Vi insåg snart att hon inte ens blivit avvand från mamma och börjat äta själv ännu, så ca 4 gånger om dagen satt jag och matade henne med lite pellets, maskrosblad, äpple/morot som jag fick bita i lagom stora "munsbitar" för att hon skulle äta dem. Givetvis hade hon fri tillgång på gräs/hö och annan mat överig tid, men åt inte nämnvärt. Jag droppade vatten i munnen (framför som hon slickade i sig) med pipett för att vara säker att hon fick i sig vatten.

Men efter drygt två veckor började hon äta i princip helt självständigt och hon växte och frodades. Stor blev hon, nästan som både mamma och pappa tillsammans! Hon hade mycket spritt i benen och varje dag mortionerades hon i stallgången där vi busade med henne så att hon fick springa, och vi brukade lägga upp halmbalar som hon fick hoppa över. Hon blev riktigt duktig på att hoppa, och brukade hoppa upp på två balars höjd (80-90 cm), sätta sig där, tvätta sig lite och sedan hoppa ner igen för att fortsätta leken!

På denna tiden hade jag inte en tanke på att tävla i Kaninhoppning, kände till att man gjorde det men hade aldrig sett det med egna ögon. Däremot så försökte jag givetvis träna henne att gå i sele, men det var aldrig hennes grej… Om hon inte backade ur selen så försökte hon gnaga sönder den eller lyckades få ur frambenen. trots att jag köpte flera olika sorters selar och spände så hår jag vågade utan att kväva stackarn! Nej sele var aldrig något för henne, och efter sommaren året efter så hade jag helt gett upp den tanken. Hon lyckades komma lös/smita några gånger men blev snart infångad i all hast. Jag bor på stor gård så hon hade ju lite at springa på i.af.

Nina, eller "Schninsseri" som hon egentligen hette (jag som döpte henne) bodde inne med oss den första vintern, men fick till nästa sommar (när hon var 1) flytta ut i en stor bur i stallet, och hade en ganska så stor bur där hon fick vara ute på dagarna och mysa. På nätterna när stalldörrarna var stängda så släppte vi henne lös i stallet så ho fick gå som hon ville. Hon blev väldig poppis hos katterna och vart både lektant och bästis med flera av katterna. När hon var lös brukade de framför allt den kallare årstiden få sällskap av katterna. De brukade ligga och mysa i boxarna eller i den stora halmhögen, kaninen med både en, två och tre andra katter samtidigt i en stor hög!

Så småning om fick hon en helt egen box och blev lika poppis bland katterna även där. Vi var dock oroliga att de lite kaxigare katterna skulle få för sig att vara elaka mot henne, men de få gångerna de träffades tillsammans så var det katterna som sprang…

Nina var för övrigt aldrig en särskilt "social" kanin, inte så förtjust i att bli "gulligullad" med. Det enda hon tyckte om var när man masserade öronen på henne, då hon knastrade och lade sig "till rätta" och kunde somna. Hon trivdes bäst med att bara få strosa runt och vara med katterna, äta gräs och få sin pellets (kraft grov 90) som hon bedyrade!

På äldre dagar (för en 3 år sedan) upptäckte vi att hon inte var särskillt nyfiken på att gå ut. Även när stalldörrarna var öppna och hon var lös så tittade hon bara ut genom dörren, fnös lite och sedan skuttade hon tillbaka. Modigare och modigare så vågade hon efter något halvår sitta utanför stalldörrarna och sola lite medan hon tvättade sig. Givetvis under uppsyn hela tiden. Och så var det ett bra tag.

Tills förra sommaren vågade hon sig ut lite längre, och efter ett litet tag så gick hon faktiskt och betade på gräsmattan intill stallet. Men så fort något läskigt hände sprang hon antingen in under bilen i carporten (på stallet intill gräsmattan), eller så sprang hon in.

Till slut fick hon mer och mer självförtroende och mer och mer tillit av oss, och i slutet av sommaren fick hon skutta ut från stallet medan vi var där för att sedan locka in henne när vi skulle gå därifrån. Och så fortsatte det hela vintern.

I våras började hon faktiskt få vara ute lite mera, så om vi var ute på gården/i närheten så fick hon gå ut och in ur stallet som hon ville. Mestadels gick hon och lade sig i snöret under ett buskigt träd och mös i skuggan medan hon åt gräs. Hon hade redan nu börjat bli lite smal och tanig, men vi tänkte att har vi inte haft någon räv/hök här till våra hönns på alla dessa år så ska väll banne mig det vara ödet om hon blev tagen av något sådant. Så hon fick gå ute väldigt mycket hela sommaren och hösten fram tills det att det började bli lite dåligt väder och hon inte kände för att gå ut längre.

Det var så fantastiskt att se en kanin ha sådan trygget i stallet och med katterna (som även höll henne sällskap ute), trots att hon aldrig varit särskillt intresserad av oss människor. Hon levde sitt liv oberoende av oss, och kunde njuta som många andra inte kan den sista tiden.

De senaste månaderna nu började hon bli svag i bakbenen, och hon hade även fått en del cancerknölar, för visso godartade, men som började ploppa upp lite varstans. Hon verkade ändå rätt nöjd med tillvaron och var fortfarande lika intresserad av allt det "dagliga" som förr.

Men för någon vecka sedan började bakbenen bli sämmre, de hade inte varit hundra innan men hon hade klarat sig större delen av sommaren helt obehindrat. Men nu hade koordinationen påverkats i bakbenen verkade som. Hon var dock pigg nog att vara ut i gräset några vändor, och åt som vanligt, lika matfrisk som alltid! Om det berodde på cancern eller bara svagneten var svårt att säga, men något var givetvis fel och vi insåg att vi skulle behöva ta bort henne. Vi hade tänkt att avliva henne idag måndag.

Men igår kväll när vi kom ut till stallet så såg vi att allt inte var som det skulle. Hon hade för visso ätit gräset, men moroten var kvar och hon hade knappt flyttat på sig. Hon kunde inte stå upp själv. Det var sorglig att se hur det hade gått så fort från att ha varit "dam med lättare krämpor" sedan i våras och på så kort tid bli så dålig.

Vi ringde en bekant (komunal jägare) som avlivade henne åt oss. Hon fick äta så mycket hon orkade av ett äpple först, hennes favorit. Sedan fick hon sluta sina dagar, med vetskapen att hon åtminstone inte varit ensam. Hennes bästis (se bild) var där till slutet.

Vila i frid Schinsseri!