Jag fick visst till världens längsta historia!

Vanligt och vanligt… det händer. Det kan hända även om man köper från en uppfödare som avlar stenhårt på temperament (men där är risken såklart väldigt låg).

Det är mycket vanligare om man köper från små uppfödare som bara tar en kelkull då och då, delvis pga att det har mer tid till sina kaniner och kan träna bort oönskade beteenden (= högre tolerans för aggresiva tendenser) och delvis pga att de tar så få kullar att de inte har någon kull på vad det finns för beteenden i linjerna. Kaninerna som paras kanske båda har en aggresiv förförälder trots att de själva är snälla.

Och köper man en kanin som inte kommer direkt från uppfödaren, så vet man inte vad de har varit med om i tidigare liv. Traumatiska erfarenheter (tyvärr ofta relaterat till att småbarn har hanterat dem) ger ofta aggresiva kaniner.

Själv har jag nolltolerans på hugg. Jag kan acceptera att de morras lite vid matning under tonåren, eller att de nyper lite när man håller dom i knäet (hur ska den annars kunna säga att den inte gillar det?), men ett riktigt bett = avlivning på direkten. Och när de närmar sig 7-8 månader så ska alla tonårsfasoner ha gått över, annars går de inte vidare till Avel.

Inget djur som jag avlar på får ha revirhävdande beteenden, de får inte morras, de får inte "slåss" på matskålen och de får definitivt inte bitas. Jag har haft den policyn i flera generationer (till våren blir det generation 5 i den äldsta linjen som föds). Därför kan jag tryggt lämna lynnesgaranti på ungarna jag säljer. Visst händer det ändå att det dyker upp avkommor som är lite kaxigare än önskat, men det är oftast under tonåren och om de inte blivit snällare när de närmar sig halvåret så tar jag tillbaks kaninen och erbjuder en ersättningskanin.

Jag är iaf hur glad som helst att vi inte valde att avliva Charlie. Jag hade def inte kunnat göra det med gott samvete och det hade förmodligen plågat mig under en lång tid.
Han passade inte in som någons lilla kelkanin, men jag ansåg mig inte ha rätten att ta hans liv för det. 80-90% av tiden var han ju faktiskt en glad och nöjd kanin.
Jag ser de djur som flyttar hem till oss som familjemedlemmar som jag har svårt att skilja mig från.

Väldigt intressant ämne!

Jag avlar inte själv och har aldrig gjort det heller, men tror absolut att det kan ligga i generna hur kaninens personlighet utvecklar sig. Men sedan spelar förstås miljö och socialisering in också.

#2 Vi har två små barn i våran familj och de får lära sig från start hur man umgås på ett snällt sätt, de pysslar mycket med våra katter och kaniner och alla trivs tillsammans. Så att säga rakt av att barn gör illa djur håller jag inte med om. Det beror helt på hur man gör som förälder.

Jag är emot att köpa kanin till små barn, men att låta djur och barn växa upp tillsammans under ömsesidig respekt ser jag bara som positivt.

Jag menar inte att barnen med mening skulle göra dom illa, utan att kaniner som bärs runt av någon som inte kan hålla i dom tillräckligt väl kan uppleva stort obehag av det. Det är nog obehagligt att plockas upp och hållas högt upp i luften. Små barn är för små för att kunna lyfta en kanin rätt, den vuxna ska alltid lyfta ut kaninen. Och det är inte alltid föräldern tar det ansvaret.

#4 Håller med. Barn och djur kan vara en mycket bra kombination om man låter det bli en ömsesidig relation där man lär barnen visa respekt för djuren.
Min mamma var dagmamma under hela min uppväxt. Vi hade en katt som hatade barn. Dålig kombo kan man tycka ;)
Men alla våra dagbarn fick lära sig att Misse rör man inte, och gör man det är det på egen risk då han kan rivas. Låg misse på mattan så gick barnen respektfullt runt honom.