Ännu en liten novell :P
Ge gärna kritik, både bra och dålig!
Den är ganska kort, men iaf.. :P

Flickan såg sig om. Det enda som omgav henne var en tom tysthet. En onsynlig tomhet. Men även om den var osynlig var den hård. Den kunde inte bräckas. Hon kunde inte ta sig ur den eller glömma bort den. Tomheten fanns alltid där. Som en hög mur, som skilde henne från omvärlden. Som en tät dimma, hon kunde inte ens se vägen därifrån.

Ingen utanför tomheten ville heller ingen hjälpa flickan ut. Ingen brydde sig. Hade man fastnat i en tomhet, tröstlöshet och ensamhet fick man ta sig ur själv. Det var deras regel. Var och en får klara sig själv.

Men utan hjälp, hur skulle då flickan ta sig ut? Hon var fast, fast för alltid. Tills hon kunde samla ork och kraft för att ta sig ut. För att bräcka muren, för att se igenom dimman.

Men om hon aldrig fick kraft? Om hon aldrig orkade ta sig därifrån? Vad skulle hända då?

Flickan blev kvar i tomheten för alltid. Ingen ville hjälpa henne, ingen ville visa henne vägen genom dimman ut till den bättre världen.

Flickan blev kvar inte bara kvar i tomheten. Hon blev sviken av omvärlden. Hon blev lämnad av sin familj, sina vänner.

När flickan var helt ensam, orkade hon inte mer. Hon orkade inte fortsätta kämpa för något hon aldrig skulle nå. Hon orkade inte kämpa för något som inte skulle inträffa.

Flickan gav upp, hon gav upp sitt liv.

Kanske är lite svårt att förstå vad den handlar om.. Den handlar om stunder man känner sig så ensamma/tröstlösa/tomma att man tar sitt liv. Till min vän som mådde så dåligt att han försökte ta sitt liv.