20 dygn lång var hans liv. Han har fått kämpa för sitt liv varje dag, varje minut. Lät honom extra dia och dom senaste dagar fick han även ersättning. Jag älskade honom så otroligt mycket. Tror inte någon skulle förstå hur mycket. Även fast han bara var 3 veckor så känns det som jag har känt honom i en evighet. Jag har tillbringat dessa 3 veckor kämpandes tillsammans med honom. Har vägt honom varje gång han skulle få mat, före och efter. Ibland gick han upp, ibland ner. Igår gick han upp 5 gram på en halvtimme och jag trodde då att han skulle klara sig, jag var SÅ säker på att det hade vänt. Och så kommer jag in på mitt rum och så ligger han mitt på golvet, död. Kände hur hans ryggrad och revben stack ut när jag tog upp honom. Han fick svälta ihjäl. Jag vet inte varför, men något måste jag ha gjort fel.

Han är (var)  SÅ speciell, jag tänkte behålla honom, trots att jag egentligen inte ville ha en kille. Men jag blev störtkär i honom och var fast vid beslutet att behålla honom. Jag var SÅ säker på att han skulle klara sig. Kanske för att jag förträngde hans smärta. Hans halvöppna ögon, hans svaga ben som knappt orkade lyfta honom ibland. Smärtan han hade när han bara la sig ner och sov i mina händer. Kunde ju bara lägga honom på rygg och så sov han. Jag skulle ha insett det och avlivat honom direkt. Istället så förtränger jag allt det där och försöker så desperat hålla honom levande. Ingen kommer någonsin förstå hur mycket jag saknar honom, älskade honom, och hur mycket jag hatar mig själv för att jag var så egoistisk. Jag avskyr mig själv. Jag skulle så gärna vilja byta plats med honom. Jag kan inte leva så här. Smärtan är outhärdlig. Skriver detta genomvåt av tårar och skakande händer.

R.I.P Litchi <3 Jag älskar dig så enormt mycket <3