Jag vet inte, prata med djur.. Det är både ja & nej. Lite osäker, måste fundera lite..

Jag tror inte att man kan lära sig sånt genom att läsa en bok. Jag har själv aldrig sett sånna böcker eller hört någon som läst, så det är bara mina spekulationer. Jag tror att i sånna böcker kanske man får mer insikt i djurens olika kroppsspråk och därför lättare kan läsa av dom och "tro" sig kunna prata med dom. Det är bara vad jag tror, som sagt var aldrig läst en sån bok.

Jag hörde en VÄLDIGT spännande "historia" från en tjej förut, om hur hon var övertygad om att hennes son pratat med ett av deras djur. Otroligt spännande att lyssna på, blev helt ställd och vet inte längre vad jag ska tro. Innan jag hörde hennes berättelse trodde jag inte på att man kan prata med djur, men jag har nog ändrat mig.

Sett på tv några gånger folk som pratat med hästar eller hundar. Tror att om detta nu verkligen är möjligt, så är det inget man kan lära sig utan vissa som kan. Vissa som är mer öppna och vissa djur som är mer öppna än andra. Så jag tror inte vem som helst kan prata med "vad" som helst.

Jag håller med Tina, jag tror att man inte kan lära sig att "prata" med djur. Men har ju sett på Tv åsådär. Jag är så där mitt i mellan. Men alla har sina åsikter :)

jag har pratat med en tjej som säger att hon kan prata med djur. hon säger att ho hade en travhäst som liksom gav upp efter halva loppet. hon pratade med den och den hade som itne förstått när den skulle springa. den frågade "är det när alla börjar skrika?" och det är klart, hur ska hästen veta när den ska springa? nu vet jag inte om hon talade sanning eller ej.

min egentliga åsikt om saken är att man iten kan prata med djuret, men man kan vara bra på se kroppsspråket och lära känna sitt djur bra och därmed förstå vad den menar, men inte hålla konversationer.

Jag tror att det är samma sak som att man kan spå in i framtiden. Det kan man inte heller lära sig. Utan man har fötts med en anorlunda gåva.

Jag tror att vissa människor har lättare att förstå djurens kroppspråk.
Vissa kan bara titta på ett djur och säga att den där hunden är orolig.

Jag tror inte riktigt på att man kan prata med djuren. Att dom kan berätta med ord för oss människor hur dom mår….. Men jag är lite osäker. Trots att jag inte tror på det har man ju hört massa historier. Så jag är lite osäker….

Men om man kan prata med djur tror jag man läser av deras kroppsspråk! Djur pratar ju med kroppsspråket lixom.

Jag tror inte "prata" är rätt ord, men kommunicera kan säkert vissa människor. Djuret känner vad man tänker, inte helt liksom "Hon vill att jag ska gå dit", men jag menar.. Om man är arg, glad, ledsen, orolig eller bara trött så ser nog en del djur det, dem som känner en riktigt bra. Till exempel min hund, när jag är arg så kryper han ihop och skäms, det tror jag många hundar gör, lika så när jag är glad så ser man hur lekfull han är och tänker "nu måste jag passa på", när jag är ledsen lägger han ner öronen och kommer fram till mig, petar upp min arm och slickar bort mina tårar (detdär sista är nog för att han gillar saltet) mm.

Vi kan se när dem är ledsna, glada och arga också, på deras kroppspråk. Jag tror att en del människor kan se vad hundar,katter kaniner mm tänker, inte exakt, men om den tillexempel vill ut eller nått. Jag tror därimot inte att sånna som sägs kunna tala med djur kan läsa vad djuret gillar och så. Så lite överdrift är det nog i det, men en del sanning. Djur är smarta, glöm inte det!

#7:
Fin hund.

Jag håller med dej. Jag tror inte heller på människor som säger sig kunna veta exakt vad djuret tänker. Vad den tycker om, vad det inte tycker om och om den varit med om något obehagligt….

Men man kan se på kroppspråket hur dom känner sig. :)

Jag är den tjej som tina syftade på i ett tidigare inlägg.
Vill börja med att säga att jag aldrig någonsin trott på djurpratare. Har varit med om när valpköpare har tagit hunden med sig till sådana där pratare och det har kommit grejer som är så totalt fel så det inte är sant. Så allt jag hörde övertygade mig mer och mer om att det var skitsnack rent utav.
men så hände något som fick mig att tvivla. Och tvivla rejält. För att ni ska förstå min tvivel måste jag ge er lite bakrundsinformation. Hoppas ni orkar läsa detta. ;-)

Jag hade en hund som min sambo inte var så där extremt förtjust i. Hon var lite speciell. Ingen hund har förstört så mycket som hon gjort.
I alla fall så kom jag hem från jobbet en dag och min sambos nya skinnhandskar (500:-) som han precis fått i julklapp låg i småbitar inan för dörren. Jag tog handskarna slängde dem i soppåsen, gick ut och slängde soppåsen i soptunnan och nämnde dem inte mer. När detta hände var jag alltså den som lämnat huset sisst och jag som kom hem först. Jag vet till 100% att ingen annan än jag vet om vad som hänt med dessa handskar.

Några månader efteråt så står jag och sambon och jobbar med att klä om kökssoffan. Vi höll på halva natten innan det blev bra. Glada och nöjda stöp vi i säng. På morgonen hade hunden ätit upp halva dynan på soffan. Allt jobb förgäves.
Frustrerad och arg skickar jag ut hunden för att inte göra mig olycklig på henne. Jag är arg, men förstår att hon inte förstår varför.
Fortfarande ilsken kollar jag ut på gården efter ett tag och ser min yngsta son sitta på huk ca en meter framför hunden (som också sitter). Han säger inget utan bara sitter där och tittar på henne. Hon säger inget heller. Allt är tyst liksom.
Så konstaterar jag att, jaha nu har både hund och unge blivit tokig. Går och tar mig en kopp kaffe och en cigg för att lugna ner nerverna.
Då kommer sonen och säger till mig:
- Mamma, Bonita är ledsen över att hon tuggade sönder soffan. Hade hon vetat hur ledsen du skulle bli hade hon aldrig gjort det.
Jag svarar skrattande:
- Jasså du, det säger hon? Men vad bra att du kan prata med henne (ironisk röst) då kan du be henne sluta äta upp alla mina saker här hemma innan jag blir tokig.
Sonen svarar:
-Ja, det ska jag göra.
Och döm av min förvåning när han går ut och sätter sig med hunden igen. På samma sätt.
Efter ett tag kommer han till mig igen och säger:
- Bonita säger att hon aldrig mer ska tugga sönder något som är ditt. Hon hälsar också att hon är så glad över att du inte berättat för pappa att hon tuggade sönder hans skinnhandskar. Då hon direkt efteråt kommit på att han skulle bli arg på henne och att han då skulle skälla på dig. Detta blir hennes sätt att tacka dig för det.

Chockerad? Ja det var det mnsta man kan säga att jag blev. Jag vet ju att det är bara jag och hundarna som visste om vad som hänt. Men hur kunde då sonen helt plötsligt veta?
Jo, enligt all min logik måste han ha pratat med henne.
Passade på att be honom prata med Bonitas mamma om det där med att försöka äta upp grannens hundar. Han försökte men kom tillbaka och sa att henne gick det inte att prata med.
Det mest fantastiska är att Bonita efter denna dag och fram till sin död inte bet sönder några saker inne längre. Dock sltade hon inte stjäla mat ur kylskået och sådant, men det hade hon inte lovat heller. ;-)

Ja, det blev långt det här. Men jag hoppas ni orkade läsa allt.
Mvh Åsa

#9: Tack för att du kommer och berättar det här Åsa. Jag började rysa när jag läste :) Det är verkligen läskigt när man inte riktigt kan förklara, eller vet, vad som hände egentligen.

Häftigt om detdär stämmer, har du frågat din son hur han gjorde?, hur gammal är han?. Är du säker på att han inte hittat hanskarna i soporna eller liknande? skumt..

#11: Jag är hundra procent säker att handskarna inte har hittats av någon. jag var extremt noga när jag slängde dem. Lade saker över och runt i soppåsen. Gick ut slängde påsen i soptunnan under andra påsar. Inget som kan ha kommit fram.
Jag frågade honom när detta inträffade hur dom gjorde. han svarade bara med ett barns logik att de pratade. Men ni sa ju inget säger jag som svar. nehe,gjorde vi inte? Men vi pratade i alla fall.
Så klokare blev jag inte av det.
Han var 6 år när han pratade med henne, nu är han tio.
Har inte hänt igen efter det. Men det har gjort att jag funderar om det inte finns de som faktiskt kan.

Det är en läskig historia Åsa.
Jag tror inte på djurpratare, men historier som dessa får en att börja tveka…

Jag tycker det är en fin historia! Barn har lättare att få kontakt med djur pga att dom inte har nån förutfattad mening om det. Jag tror att vissa personer kan kommunicera med djur på ett annat plan. Men som sagt, man måste vara öppen för det. Jag har själv fått bilder från mina hundar. Men då står dom mig väldigt nära oxå. Så jag tycker inte det är nåt konstigt. Men däremot har jag svårare att tro att folk kan "prata" med djur fast dom inte ens är i närheten av djuren.. Men det finns mkt som man inte vet här i världen! =)

Tack Hopi, jag vet inte om jag sklle kalla den en fin historia dock. Själv blev jag mest rädd och tyckte det car riktigt otäckt faktiskt .

Visst det kan kännas otäckt, ÅsaF, pga av att man inte är van med det. Men egentligen tycker jag det är ganska naturligt..

Jag tror att man kanske kan prata med djur, men jag tror alla som har djur kan "prata" på något sett med sina egna. Man kan ju lätt se om hunden/kaninen är rädd eller så, men så kan man ju se t.ex. när man ligger i soffan och inte vill gå upp, så kommer hunden och ser ut som om han/hon säger: "Ryck upp dig matte, jag vill leka!" och sånt.

#17: Fast det är mer att läsa varandra än att tala med varandra anser jag.
Om mina djur med sitt kroppspråk visar något, så kan jag läsa av vad de vill. Men jag kanske skulle misstolka ditt djurs signaler för att jag inte känner ditt djur och inte klarar av att läsa av det lika bra.
Men för att tala med djur, då tror jag att det måste något annat till. Något jag inte tror att man kan lära sig, utan att man har det bara.
Man föds med det liksom eller något. Hmm, jag tror ju egentligen inte ens på det här. Så det blir avigt att försöka säga åt andra att man kan tala med djur. För jag vet ju inte om man kan. men jag vet att min son "talade" med min hund.

Jag vet inte om jag kan prata med djur, men jag tycker själv att jag är väldigt bra på att lugna ett djur. T.ex. en hund som skäller och alla skriker på den för att den ska sluta. Istället för att skrika åt hunden sätter jag mig ner hos den och lugnar den och hunden slutar själva. Jag tror det beror på vilket sätt man pratar med djuret.

min katt vet vad jag ska göra innan jag själv ens vet…Eller,när jag är på väg till köket för att hämta något att äta följer min katt ibland med,hon ääälskar tonfisk hon följer mig till köket bara när jag ska äta tonfisk,men när jag inte ska äta tonfisk kommer hon inte…hur kan hon veta om jag ska äta tonfisk fast jag inte ens gått in i köket???Det är så varje gång!!och varje gåång jag tänker på henne så kommer hon till mig…en gång väckte hon mig bara genom att titta på mig…

min katt är liiite konstig,vi brukar skämta om att hon var människa "förra livet",eftersom hon brukar stjäla pengar från bordet,när det finns mat på en tallrik på bordet så lägger hon sin tass på gaffeln,eller tjuvar ciggaretter från bordet,hon tar mat med tassarna och stoppar i sin mun,det är ursött!!!

Varje dag klockan 7.00 på morgonen kommer Pet powers på animal planet,brukar kolla på det innan jag går till skolan,är bara i en halv timme,asså det är telepati och sånt,roligt program,kolla nån gång vet jag!!

#21: Det har jag aldrig tittat på! Kanske ska göra det :)

det är faktiskt bra!!men det var någon vecka sen jag kollat på det sist,så dom kanske inte sänder det längre,ska kolla imon bitti