Jag vill berätta om min lilla Charlie som vid 4 månaders ålder fick "diagnosen" vitscheck. Ingen är säker men han ligger i riskzonen.

Han hade dessutom ett allvarligt bettfel p.g.a bitande i galler efter att ha varit understimulerad efter kastreringen.
Han vet precis vart han ska när jag tar fram transportburen, och ändå så stretar han inte emot.
På djursjukhuset hade han charmat alla, och när mamma ringde här om dagen för att boka kastrering för Vilda (systern), så sa hon bara att det var Charlies syster så visste dem.

Han är verkligen en överlevare, och charmar alla runt omkring sig. Min lilla ängel.

Dubbelt.

Min ängel, min pärla, mitt allt- Silverados Estanzia <3
Hon är den finaste jag vet, och dom som sett henne och mig tror jag inte tvivlar på det <3

Hon är såå..bäst! :D Älskar henne över allt annat.

Hemma är hon min lilla nallebjörn, och på banan är vi ett ekipage- som handen i handsken och tillsammans rushar vi allt :)

Hon kommer leva kvar i mitt hjärta nu och för alltid och jag kommer alltid minnas henne som "hon med det där lilla x-tra" :)

Vill berätta om Joker.
Köpte han av en kompis till mig, sökte kanin och hon hade 3 ungar tillsalu. Fick se bilder och blev förtjust i han ifrån första stund!
Åkte dit och hämtade honom.Glömmer aldrig den dagen :) Han fick bo inne eftersom det var vinter. Helmysig kanin.
Ju äldre han blev, desso mer upptäckte man hans personlighet. Han kom skuttandes i buren och VILLE bli upplockad (aldrig haft en kanin som var så tam), hittade på bus, hoppade ur uteburen och satte sig på rasthagen som var kopplad till buren och kollade när man gav han mat, sedan hoppade han ner igen. Han älskade att hoppa, mysa och kela. underbarare kanin får man leta efter! Men tyvärr fick han troligvis lunginflammation, så den 28/1 -10 beslutade jag mig för att avliva han,en av dem jobbigaste beslut jag någonsin tagit! Det var verkligen en kanin som hade skuttat rakt in i mitt hjärta. Grät och grät den dagen :( Tårarna tog inte slut :( Han lyste alltid upp min dag, hittade på bus för att göra mig glad<3
Saknar han än idag. Har en son och ett barnbarn efter han, vilket jag är glad för. Saknar han <3

Både glada och sorgliga berättelser. Kom igen nu, berätta om eran ängel!

Jadu jag berättar väll om Betty Boop.

Jag köpte henne från Fablernas kaningård i juli 2008. På köpet fick jag med hennes mamma Grevinnan eftersom hon skulle lägga ner. Efter ca. 8 månader så skulle jag para Betty Boop och så särade vi på Betty och Grevinnan. Jag tyckte att Grevinnan var väldigt tjock på gränsen till fet. Så tog jag upp Betty och kollade runt hela henne. Märkte då att jag kände vartenda ben på henne…Eller det märkte jag nog 2-3 månader innan då dom fick äta ur varsin skål. Men Grevinnan tröck bara bort Betty så hon knappt fick mat…Hon är fortfarande svår att få lite rund…Så hon levde 5-6 månader på mesta dels lite hö och några pellets varje dag. Nu när hon bor själv som hon gjort i 2 år. Har hon gått upp kanske 1kg och mår väldigt bra enligt mig.

Första kulle hon skulle få gick hon tom likaså andra. Tredje gången gillt kan man ju säga. Hon fick en som hon tog ihjäl…Troligtvis för att den var antingen missbildad eller för att den var ensam. Efter det så åt hon inte och drack inte på en hel vecka. Riktigt jobbig tid för mig och för henne. Hon fick i sig 3 gurkbitar på 7 dagar! Hon satt still i ett hörn hela veckan. Vi ringde ju såklart till vet. men fick svaret att avvakta eftersom kaniner är känsliga mot kött och kan må riktigt dåligt efteråt i ungefär en vecka. Efter en vecka började hon röra på sig och gick ut i hagen som var inbygd i den buren som hon älskade att vara i. Hon var där 24/7 iprincip. Hon började äta gräs och snart vart det fart i henne. Dagen efter var hon nästan helt återställd. Utom att hon magrat av väldigt mycke och fick diarre. Men då bärjade hon äta hö och så dagen därpå var hon hur pigg som helst och hoppade mot dörren ut till hagen…

Hon är verkligen en riktig kämpe! <3

Hade länge tjatat om att få ett eget husdjur…

Det var år 2003… Precis i samma stund som min storasyster kom hem till oss åkte min "bästakompis" hem - så jag var sur och irriterad (haha) - satt i pappars kontor och spelade ett spel som jag hade fått från Mc donalds. Så ropar dom på mig att jag ska komma upp. Nej det vill jag ju inte! Men dom ropar och säger att jag ska komma! Så jag klampar upp för trappen irriterad.
Då har min syster kom hem med två stycken dvärgvädursbröder - en madagaskar manteltecknad och en viltgul manteltecknad. Dom satt i en "hamsterbur" som transportbur. Jag bara tittar på dom surt "jaha???" säger jag. "Ja det är dina. Ta dom" … jag kunde inte uttrycka mig i ord och var bara tyst, jag var ju just sur hallå? (haha) Så jag tog "transporten" och satt mig i min tvillingsysters rum, vi skulle välja vilken kanin som vi skulle ha (för vi kan inte dela på saker och ting och måste ha en varsin!)

Vi båda tjatar på varandra "nej jag ska ha den mörka!!" (madagaskarn) men tillslut blev det så att jag fick ta den ljusa (viltgula). Dom var redan döpta - Gremmlings och Bambi. 5 månader och hotade till att bli avlivade om ingen tog dom. Vi satt med dom hela kvällen och bara gosade :)

Dom fick bo i samma inomhusbur tills vi hade byggt vår utomhusbur. När jag var hos min farmor över några veckor ringde mamma och sa att Gremmlings och Bambi hade hamnat i slagsmål en dag när mamma inte hade varit hemma. Så hon fann blod i buren och Gremmlings hade bitit på Bambi så att en ganska stor bit av örat var borta. - Dom särades direkt och efter det här bråket blev Bambi väldigt dominant och agressiv mot alla utom min syster och min "bästavän". När jag skulle mata honom en gång högg han tag i min arm så en "köttbit" lossna. Aldrig att jag rör han igen tänkte jag då.
Efter någon månad blev min kanin Gremmlings också agressiv, men mot alla! Så jag kunde knappt gå in till hans gård och mata honom längre. Han var helt ohanterbar, högg min syster i handen, min mamma i kinden och tummen och försökte attackera mig!
När de var 1 år kastrerades dom för att pröva om de skulle bli lugnre. Nej det blev dom ju inte - det blev inge bättre.

Så Gremmlings avlivades när han var 1.5 år.
Bambi fick leva kvar tills han blev 5 år och fick avlivas p.g.a infektion i nacken så hela huvudet blev snett och han förlorade alla muskler i kroppen och hade svårt att röra på sig normalt (han skuttade "snett" p.g.a den förlorade muskelmassan) - Men de sista åren blev Bambi mycket lugnare och snällare, inte alls agressiv och bodde tillsammans med min "bästaväns" dvärgvädurs hona i 4 år.

Har ingen bild på Gremmlings i datorn, men en på Bambi får ni.

Många fina berättelser!

Vill berätta om Ludde!

2 år efter att Fille hade rymt så var det tomt här utan en liten sak. Sommaren 09 hittade jag en annons om en blå lejonhuvad dvv. Han var det sista som var kvar i kullen. Redan på bilderna charmade han mig otroligt mycket. När vi skulle åka och titta på hnm /hämta hnm så kunde jag inte följa med då några skulle komma och hämta datan någon gång under dagen, vilken tid som helst. När mamma och pappa kom hem var min lycka gjord. Äntligen var han hemma. En liten lurvboll som var otroligt glad och busig. Men lyckan varade bara i 1 ½ år. 2 dagar innan han skulle bli 18 månader så väckte mamma mig och sa att Ludde låg och krampade i buren. Jag sprang upp och han bara låg där. Jag tog upp honom och hade honom i min famn i en timme. Sedan somnade han in. Det var ett av de värsta ögonblicken i mitt liv. Det har inte gått en dag utan att jag tänker på honom. Den första månaden var värst. Jag grät varje dag. Det fanns ingen som gjorde tokryck vid matdags längre, ingen som blev överlycklig vid städning av lådan. Ingen som väntade på att ligga och gosa i min famn. Saknaden är obeskrivlig! Han var verligen min ängel, min bästa kompis, ja mitt allt! Nu ligger han och vilar i skogen och får skutta på de evigt gröna ängarna! Det är han värd min älskling!

R.I.P Ludde
09-04-03 - 10-11-01 <3

Jag tänkte berätta om min kanin Pärlan.

Köpte henne år 2008 av en uppfödare. Hon var min första helt egna kanin, innan hade vi bara haft 2 som var familjens.. Hon var rasen lejonhuvad. Hon fick bo i mitt rum, med tiden så fick hon vara ute i mitt rum på dagarna när jag var hemma och var i mitt rum. Sen fick hon till och med vara lös på hela övervåningen när vi var hemma och vara lös i mitt rum när ingen var hemma. Hon var min lilla vakthund, när någon hon inte kände kom in i mitt rum blev hon lite ilsken och naffsa den lite i fötterna, men när jag kom in så rusade hon fram och satte upp tassarna på benet för att hon ville upp. Jag låg på sidan på min säng en gång så kom hon och la sig på rygg och lutade sig mot mig <3. Sen fick hon flytta ut eftersom vi hade en stor Hage ute och hon älskade att röra på sig, så hon hade en ramp upp till buren som stod i hagen. Sen började jag med Avel och hon fick 5 fina ungar. Parade efter tag om henne men då gick hon tom. Sen tjuvparade hon sig med min dvärgvädurshane som jag hade köpt. Hon blev helt klart dräktig men så bra gick det inte… Det gick 30 dagar men inga ungar föddes, jag kände att de var kvar i magen. 31 dagar och fortfarande inga ungar. Nästa dag när jag kom hem från skolan så låg hon bara i buren och flåsade, det var varmt ute så jag tänkte att det kanske var värmeslag så jag tog in henne till källaren. Men det blev inte bättre, hon andades tungt och flåsade så jag ringde till mamma som skyndade sig hem så vi kunde åka till veterinären. När vi kom till veterinären låg hon halvdöd i transportburen :(. De tog henne till en syrgasbur och sa att hon har havandeskapsförgiftning. Man kunde operera henne och rädda ungarna och ev henne men eftersom hon var så dålig så var chansen att hon skulle överleva nästan 0%. Jag bestämde mig då för att inte börja operera henne när hon var så dålig så hon avlivades. Jag kunde inte sluta gråta, tårarna bara rann. Jag grät i dagar efteråt. Hon var som en hund för mig :( Kommer aldrig glömma dig Pärlis! <3 Det är hon på bilden..

Min älskling, min ögonsten, min bästa vän. Ljustadalens Yuki.

Det var i Juni förra året som jag fick se en bild på honom för första gången. Jag hade haft mejlkontakt med uppfödaren Helene ett tag och en dag skrev hon att hennes gula wienertecknade unge skulle vara till salu om det var en hane. Jag höll tummarna så hårt jag kunde och ett par timmar senare fick jag besked. Det var en hane och han var min om jag ville det. Och jag var lyckligast i världen.
Men så visade det sig att föräldrarna hade dragit på sig någon smitta från holland och att hela kullen skulle behandlas. Helene skrev en dag att hon hade trott att Yuki skulle dö, då han bara hade suttit i ett hörn hela dagen. Men han hade klarat sig.
Och till slut fick jag hem honom, 10 veckor gammal och söt som socker. Han var helt otroligt. Yuki hoppade lös på gården och jag hade aldrig något problem att fånga honom. Och jag kunde sitta i timmar med honom ute där han frivilligt satt i mitt knä och ibland somnade. Det kan ha varit den lyckligaste sommaren i mitt liv. Men på en dag förändrades allt.
Jag kollade Yukis tänder. Och han hade bettfel, tångbett. Jag levde ändå på hoppet om att han skulle kunna leva med det, men bara ett par veckor senare började han äta dåligt och han förändradrades i sitt beteende. Och jag visste att han hade ont och att jag inte skulle kunna låta honom vara kvar längre bara för min skull. Så jag ringde veterinären och han dog lugnt och stilla i mina armar. Jag pratade med honom hela tiden och fortsatte smeka hans lena päls även efter att han var borta. Jag ville inte lämna honom. Åh, jag gråter. Det var den värsta dagen i hela mitt liv. Vi fick bara ett halvår tillsammans.

Jag saknar Yuki varje dag, mer eller mindre. Han var speciell och jag tror att jag aldrig riktigt kommer glömma honom. Min älskling.?