Om det känns som mycket text… Läs det i alla fall, det är läsvärt!

"En vän till mig öppnade lådan i sin frus byrå och tog fram ett litet paket inslaget rispapper. Det här, sa han, är inget vanligt paket, det är underkläder. Han slängde pappret och tittade på det utsökta sidenet och spetsen. Hon köpte det första gången vi åkte till New York för 8 eller 9 år sedan. Hon använde det aldrig. Hon sparade det till ett "speciellt tillfälle".
Bra, jag tror detta är det rätta tillfället. Han gick fram till sängen och lade de andra kläderna hon skulle ha på sig till begravningen. Hans fru hade just gått bort.
Han vände sig mot mig och sa: spara aldrig något till ett speciellt tillfälle, varje dag du lever är ett speciellt tillfälle.

Jag tänker fortfarande på dessa ord; de har förändrat mitt liv. Nu inser jag mer och städar mindre. Jag sätter mig på  terrassen och beundrar landskapet utan att tänka på ogräset i trädgården. Jag spenderar mer tid med min familj och vänner och mindre på att arbeta. Jag har förstått att livet måste vara en enhet av erfarenheter att njuta av, inte en överlevnadskurs.
Jag sparar inget längre. Jag använder mina kristallglas varje dag. Jag tar på mig min nya kavaj när jag ska till  snabbköpet, om jag har lust. Jag sparar inte min bästa parfym för speciella fester, jag använder den varenda gång jag har lust. Uttrycken "nån dag" och "en vacker dag" håller på att försvinna ur mitt ordförråd. Om det är värt att se, lyssna på eller göra, vill jag se det, lyssna på det eller göra det NU.

Jag är inte säker på vad min väns fru hade gjort om hon visste att hon inte skulle vara här i morgon, som vi alla tar för givet. Jag tror hon hade kontaktat sina familjemedlemmar och sina närmaste vänner. Hon hade kanske ringt några gamla vänner för att be om ursäkt och sluta fred för något gammalt gräl eller meningsskiljaktighet. Jag föreställer mig gärna att hon skulle gått ut för att äta China-mat, vilket var hennes favorit mat.

Det är dessa ogjorda småsaker som stör mig om jag visste att mina timmar var räknade. Det stör mig att jag slutat träffa gamla vänner som jag "nån dag" skulle ta kontakt med. Det stör mig att jag inte skriver de brev som jag tänkt
skriva "en vacker dag". Det stör mig och gör mig ledsen att jag inte sagt till Mina föräldrar, syskon och barn, tillräckligt ofta, hur mycket jag älskar dem. Du drömt om kommer att ta form. Nu försöker jag att inte försena, hålla tillbaka eller spara något som skulle kunna berika våra liv med skratt eller glädje. Och varje dag säger jag till mig själv att idag är det en speciell dag.

Varje dag, varje timme, varje minut… är speciell.

En annan dag" är mycket långt bort… ibland kommer den
aldrig."