Jag vill nu tacka min kanin Dixi för alla år (ett ynka) som jag haft med henne. Så: tack Dixi Stampeson, tack för allt du gett mig!

Dixi har idag, 14/9 - 2010, avlivats pga hon var aggresiv. Hon avlivades när jag gick i skolan, för jag orkade bara inte vara med och se henne somna in för evigt . . .

Dixi var en bra hoppkanin, som jag ALDRIG hann tävla med. Hennes rekord var 50cm högt. På längd var det 100m!
Gråter, gråter och ännu mera gråter.

En tröst är att jag får hem lilla Chester på fredag.

Jag har gjort en liten text om Dixi Stampeson, hoppas ni läser hela.

**En kaninängel är död, borta för alltid
**

När ens bäste vän är död och gråten är slut, det finns inga tårar kvar, och chocken har släppt, då börjar man tänka på vad man upplevt med sin bäste vän. Dixi Stampeson var min bäste djur-vän i ett år och jag glömmer aldrig den dagen då jag fick henne, den dagen för något år sen, sista Juli. Jag satt hela kvällen i hennes bur, hon trivdes hos mig och jag trivdes med henne. Jag kunde ha henne lös, hon sprang bort en bit, men sen rusade hon till mig, för att säga "tryggt hos dig matte". När vintern kom började jag träna lite hoppning med henne. Hon var sååå duktig, flög över 10cms hindrerna som värsta duktiga ninen <333. Sen på sommaren, efter att hon fyllt 1 år, drabbades hon av värmeslag. Dagen efter blev hon ilsken. Och det var där jag tror hela började. Sen blev hon snäll. Sen blev hon ilsken. Sen blev hon snäll. Sen blev hon aggresiv, och det gick aldrig över. Ungefär den 12:e September insåg jag att det här var ett slut. Det kunde inte fungera här. Hon var aggresiv. Det var bara så. Och hon bet alla. Då beslöt jag mig att avliva Dixi. Sen tingade jag en liten kaninunge, och insåg att jag gått vidare.

Tack Dixi, TACK för allt du gett mig! Tack för alla dagar, och alla månader. Alla timmar. Alla minuter. Alla sekunder. Du och jag, FÖR EVIGT! Tack, tack tack. I love u forever.

//Saga

(på bilden visas Dixi Stampeson, som 8-v kaninbebis!)