Evigt tacksam ifall ni läser! :)

2007 den 8 Januari hittade jag en okänd kanin i vår trädgård, fullt upptagen med att förväntansfullt titta upp mot mina andra två kaniners bur. Så försiktigt jag kunde smög jag ut, fast övertygad om att försöka fånga in kaninen. Så snart han fick syn på mig rusade han iväg en bit, så jag förstod att det skulle vara omöjligt att fånga honom utan att skrämma upp honom. Så istället satte jag en tegelsten under kompost gallret till kaninernas utomhushägnad så att det lyftes upp lite och lade sedan massa pellets på en bricka inuti. Sedan gömde jag mig, och efter bara några minuter skuttade han in där och började äta direkt. Snabbt som attan sprang jag fram och puttade bort stenen, han var fångad och kunde inte komma ut på något sätt.

Det här var 3 år sedan så jag kommer inte ihåg exakt allt som hände, men efter en stund gick jag in och satte mig i buren - medans kaninen sprang runt runt i racerfart, rädd för att bli infångad. Medan jag satt där mumlade jag tyst med honom, övertygad om att det skulle gå att lugna ner honom. Till slut stannade han upp började försiktigt äta gräs, fortfarande misstänkt sneglande på mig.

Sen kommer jag inte ihåg så mycket mer än att jag satt där hela dagen och kaninen, som jag då hade döpt till Lilleman började lita allt mer på mig för varje sekund som gick. Till slut tog nyfikenheten överhand och flera gånger kom han skuttandes fram till mig, sniffade några gånger på mina händer och efter ett tag verkade han ha accepterat mig fullständigt. Efter det gick jag ut ur buren för att äta lunch och när jag kom tillbaka kom han snabbt skuttandes och hoppade upp i mitt knä. Ytterst förvånat klappade jag honom över ryggen och han fann sig lydigt i det. Hur många timmar vi satt där har jag inget minne utav, men varje gång jag lämnade buren för att äta och sedan kom tillbaka hoppade han upp i mitt knä.

Jag kommer ihåg att jag sällan känt mig så lycklig, Lilleman verkade sprida sådan glädje omkring sig så att det var svårt att vara ledsen i hans närvaro. Tillslut, (tyvärr enligt mig själv) när mamma kom hem från jobbet tvingade hon mig och min syster att sätta upp lappar om att vi hittat en bortsprungen kanin. Vi fick ett tips? om att fråga några som bodde ett kvarter bort ifall det var deras kanin då den nyligen hade försvunnit, men det visade sig att de aldrig ens hade haft en kanin. Sedan sa min systers kompis att den kunde vara en kille i deras klass kanin, så min syster ringde direkt dit. Hon fick prata med hans pappa som sa att de hade märkt att kaninen hade rymt, och att han ofta brukade öppna låset på buren och sedan försvinna. Det som gjorde mig mest upprörd var att de inte ens hade brytt sig om att leta efter honom. Min syster pratade med honom ett tag medans jag nervöst satt brevid och lyssnade. Helt plöstligt log hon och gjorde tummen upp och när hon avslutade samtalet var jag snabb med att fråga vad han hade sagt. "Han sa att vi fick Lilleman!" utropade hon glatt och jag kände hur glad jag blev på direkten.

Mamma satt brevid och rynkade direkt på näsan. "Ni har redan två kaniner, ni kan inte ha några flera." Mycket tjat, mycket tårar, mycket upprörda skrik lönade sig inte. Mamma och pappa hade bestämt sig, vi skulle vara tvunga att lämna tillbaka Lilleman. Snabbt sprang jag ut till honom och så fort jag satte mig ner i det daggvåta gräset kom han skuttandes och hoppade sedan upp i mitt knä. Som om han kände av att jag var ledsen kurade han upp sig i min famn medans mina tårar långsamt blötte ner hela hans päls. Tiden gick så fort, och innan jag ens hade hunnit säga adjö på riktigt var vi på väg till ägarna. På vägen ditt kröp han runt i mitt knä och verkade underligt orolig, precis som om han visste vad som väntade honom. Gråtandes lämnade jag över honom i ägarens famn och sedan började vi traska hemåt.

Jag saknar honom fortfarande och alltid när jag ser bilderna på honom tåras ögonen och alla underbara minnen spelas framför mina ögon. Han så speciell, så fin, så underbar.

Nu efterlyser jag honom alltså, då ägarna sålde honom kort efter det - de påstod att deras son var allergisk. Vilket jag tyckte var lite konstigt eftersom de senare skaffade hund och hade fler katter. Så ifall det är någon som känner igen honom på bilderna får ni gärna säga till, skulle vara så kul att veta var han är och så skulle det vara en så lättnad ifall jag visste att han hade det bra.

Lägger in några bilder här, även om de inte är speciellt bra. Gamla & suddiga, men de får duga!