…skulle han fylla ett år! Ett år!
Han blev inte ens ett år. Jag har fattat nu att han inte finns här längre. Men så fort jag tänker på honom så gör det så ont och jag vill bara skrika!
Jag måste ju får träffa honom nån gång? Jag kan ju inte leva ett helt liv utan honom!
Ingen kan sakna någon som jag saknar honom! Det finns inga ord för hur speciell han var för mig!
Han var anladningen till att jag började föda upp kaniner.

När Martina mejlade när han bara var några veckor gammal och sa att han var sjuk och kanske inte skulle överleva. Då grät jag jättemycket utan att ens ha träffat honom. Han skulle ju bli min, det var ju det som var meningen. När hon sen mejlade och sa att han mådde bättre och berättade hur snäll han var. Då längtade jag så mycket efter att få hämta honom.

När vi åkte och hämtade honom. Torsdag den 29september tror jag det var. Så fort jag såg honom så var jag fast. HAn satt där i transportlådan och såg så liten ut. Mindre än vad jag hade trott. Jag fick honom  i famnen och han slickade på mina händer. Så fort vi kom hem så satte jag in honom i buren och stod och myste en stund. Jag gav honom vatten och hö på kvällen och gick och la mig. Dagen efter var det skoldag så jag gav alla kaniner vatten och hö. När jag kom hem satt jag med honom i hagen och myste och pratade.
Efter några veckor flyttade vi in buren i carporten inför vintern. Han lärde sig snabbt att sätta huvudet under vattenskålen för att välta ner den så han skulle få uppmärksamhet. Jag minns hans luriga blick när han gjorde det. När man stod vid buren så ställde han sig alltid beredd att springa tull öppningen så fort man öppnade. Så om jag tog i haspen så det lät så skyndade han sig att springa till öppningen. Han älskade att stoppa in huvudet i min jackärm och att jag skulle klappa honom på huvudet. Han älskade att vara jättenära mig så jag kunde pussa honom i pannan. Han älskade Hö! Det fanns inget godare enligt honom! Vi brukade stå och mysa hur länge som helst. En gång så hade jag burdörren lite öppen. För jag skulle hämta hö och fylla på. Då bestämde han sig för att börja klättra på dörren och så klart gled den upp så han ramlade ner. Det var nästan 150cm högt. Jag kollade igenom honom då men det var mörkt ute så jag såg inget. Dagen efter kollade jag och såg att hans ena framtand hade gått av på mitten!
Vi åkte till vet för att kolla upp det eftersom han inte åt ordentligt. Veterinären gav honom en spruta i nacken så han inte skulle ha ont.
Allting gick bra med tanden och allt fortsatte som vanligt.

Den 19 fabruari hade jag tagit ledigt från skolan för att åka till nyköping och ställa honom och Alice på LU. Jag var så glad! Det var så roligt och så mycket kaniner och pappa köpte en ny transportlåda till mig och massa vattenskålar och allt gick bra. Det gjorde ingenting att han blev nollad! Jag skulle försöka igen!
Jag och pappa åkte hem. Vi skulle komma tillbaka på söndagen igen för att hämta hem kaninerna. Maria skulle ta hand om dem på lördagen.
Men på lördag morgon ringde Maria och sa att väggen och taket på sidan där han stog hade rasat. Jag kunde knappt andas. Kunde inte röra mig. Det fick inte vara sant. Maria fick prata med pappa för att jag inte klarade av att säga någonting. Jag grät. Tårarna bara rann. Men jag tänkte att mina kaniner lever. Inget kan ju ha hänt med dom. Dom är ju mina! Det är klart dom mår bra! Efter några timmar ringde Maria och sa att dom hade hittat Alice. Jag blev så glad. Så lättad. Men han var fortfarande borta!
Maria tyckte vi skulle komma dit och hämta Alice. Så vi åkte dit när det vqar mörkt och nästan snöstorm. Man såg ingenting av vägen men pappa körde ändå! Jag bara grät. Jag försökte blunda för att inte tänka på det. Men det gick inte.
När vi kom dit och jag såg hur det såg ut. Då gjorde det ont. Hur kunde någon kanin som suttit på den sidan ha överlevt? Det var ju helt platt.
Vi gick och mötte Maria där inne och vi stoppade ner Alice i transportlådan. Jag hade tagit med lite mat och hon åt upp allt på någon minut. Hon var så hungrig. Min lilla stackare.
När vi gick ut där kunde jag knappt stödja på benen. På väg till bilen gjorde det så ont. Jag åkte ham med bara en kanin när jag skulla ha två. Jag åkte hem utan honom! Det var inte så det skulle vara.

Men han var inte död ännu. För dom hade inte hittat honom. Dom där tre dagarna innan jag fick veta. Jag kunde inte äta, inte sova och inte röra mig. Det gjorde så ont. Så jävla ont. Jag kunde knappt se åt dom andra kaninerna. Men dom behövde mig. Så jag tvingade mig själv. Men jag hatade också mig själv för att jag ens hade tagit med dom på utställningen. Jag hade ju planerat att bara åka dit och titta först. Jävla skit, om jag hade lyssnat på pappa hade han levt nu!
Den 23 februari, på tisdagen hade jag väntat i tre dagar. Och då kom sms:et.
Martina skrev: Jasper är hittad, tyvärr död .
Jag har bilden kvar i huvudet av det där sms:et. Jag kommer ihåg hur jag skrek "NEEEJ!" och kastade iväg min mobil. Det gjorde så ont. Det fick inte vara sant! Jag bara grät. Hela tiden. Dagarna efteråt vägrade jag gå utanför våran tomt. Det kändes som han skulle komma tillbaka. Och om jag inte var där då skulle han försvinna igen. Jag drömde mardrömmar varje natt och vaknade i tårar.

Jag ville bara säga att jag saknar dig Jasper! Min underbara världsbästa prins! Jag älskar dit mer än allt annat och jag vill ha dig hos mig nu!
Jag vill att du ska komma tillbaka!
Jag älskar dig för alltid! Jag glömmer dig aldrig!
Jag hoppas du har det bra var du än är och jag hoppas att vi får träffas igen!
JAG ÄLSKAR DIG JASPER, MIN BUBBIS!<3