Jag vet inte vart jag vill komma med det här, antagligen vill jag bara skriva av mig.

21 augusti märkte jag att Stampes livmodersinflammation var tillbaka, den som vi behandlade med baytril i början av sommaren. Eftersom det var en fredag fick vi vänta med operation till på måndagen. Den 24 augusti skulle min lilla Stampelinis opereras. Jag valde en klinik som faktsikt kunde något om kaniner, trots att det var en timmes bilresa dit. Hela helgen hade jag varit orolig, men bestämde mig för att vara stark. Det var trots allt ett rutiningrepp för veterinärerna. Pappa lämnade henne på morgonen. Jag minns det så väl, jag bar ut transporten till buren, spände fast den och gav henne en liten slängkyss. (kramkalas hade vi inomhus). Ifall det skulle vara något hade jag lämnat mobilnumret. Jag minns att klockan var strax efter ett när det ringde, jag får för mig att klockan var 13.23 men det kan vara inbillning. Om jag inte minns helt fel varade samtal som skulle ändra mitt liv 31 sekunder. Jag förstod direkt att något var fel. "Hej, det är blablabla från Djurdoktorn. Just nu har jag din kanin Stampe på operationsbordet. *tysnad* Hennes inflammation är för långt gången för att vi ska kunna rädda henne, hon har även fått tumörer runt livmodern och urinblåsan så jag kan tyvärr inte operera. *tystnad* Så jag måste tyvärr låta henne somna in men jag måste ha din tillåtelse först. *tystnad igen* okej, då gör vi så, så får ni väl välja när ni vill hämta henne. *tystnad igen* okej, hejdå.

Tänk att 31 sekunder kunde vända uppochner på tillvaron bara sådär. jag minns att jag grät jättemycket och att alla tittade på mig när jag sprang ut på skolgården. Jag luatde mig mot några lastpallar  när jag gråtande ringde mamma, som inte svarade. Pappa svarade däremot och både mamma och pappa skyndade sig till mig. Tillsammans gick vi upp till mina kompisar som kramade om mig och vi sa till min lärare vad som hänt. Sedan gick vi till bilen som stod på pappas jobb. Det ändå jag minns av promenaden var att jag grät och att vi mötte en lös labrador med sin ägare. Jag tänkte på mannen med hunden och att han någon gång skulle få uppleva sorgen av att hans hund inte fanns i livet.

På pappas jobb drack jag varm choklad innan vi åkte mot Linköping där Djurdoktorn ligger. Pappa ringde för att berätta att vi skulle hämta henne, jag var för ledsen för att kunna prata. Jag bestämde mig för att hämta Stampe samma dag och begrava henne.

Vi blev hänvisade in i samma rum som Stampe undersökts i tre dagar innan. Det var Sven som opererade och han berättade varför det inte gick att slutföra operationen. Stampes livmoder var tjock som en tumme istället som för ett lillfinger. Runt hade det suttit tumörer som började sätta sig på urinblåsan. Då förstod jag varför hon hade börjat kissa på golvet då och då. Han berättade att tumörerna kom från en bakterie som fanns i musklerna. Här minns jag att mamma gick ut, hon bröt ihop och klarade inte att se vår ögonsten död. En djurvårdare kom in med Stampe inbäddad i sin filt i transportburen. De frågade om vi ville ha henne i en pappkista och eftersom vi ville det gick de ut igen för att lägga henne i en sån. Efter någon minut var djurvårdaren tillbaka med henne. Sven frågade om vi ville se henne. först sa jag nej för jag ville inte bryta ihop men ändrade mig till ett ja. Det kändes skönt att veterinären var där, ifall jag hade några frågor. Han öppnade locket, det såg ut som hon sov vilade, ögonen var öppna. Pälsen var len, men hon var kall. jag stängde och sedan var det dags att åka hem. Hade jag några frågor fick jag mer än gärna höra av mig. Jag gick till bilen där mamma väntade medan pappa betalade. Jag minns att mamma grät och att hon bad om ursäkt för att hon inte var kvar där inne. I bilen hade Stampe i knät i sin kista. När vi åkte över Motala ström spelades I´m yours på radion och jag sjöng den tyst för mig själv medan jag grät lite till. För jag var ju hennes, och hon var min. Sedan lämnade jag henne i hallen medan jag följde med pappa för att hämta min bror hos dem. Alla där var ledsna också. Molly - hunden jag är extramatte till och som bor i samma hus - välkommnade mig när jag gick dit för att berätta vad som hänt. Där fick jag ännu fler kramar och jag grät lite till.

Vi åkte hem och min kompis hade ringt. Hon kom till mig och undertiden pappa grävde en grop där Stampe skulle begravas städade vi (eller snarare hon) ur buren. Om inte hon hade kommit hade nog grejerna varit kvar en. Sedan fixade vi kistan. Smulade lite rosa silkespapper på henne, och lade ett helt paket mjölklinser hos henne eftersom hon älskade det. jag klippte av en liten bit av hennes filt och hade över henne. Sedan tog jag ett papper och skrev "jag älskar dig" på ritade massa hjärtan på det. Innan lådan stängdes tog vi några bilder och sedan bar jag lådan till gropen. Först var gropen för liten men efter lite mer grävande blev den lagom. När jag hade stoppat ner kistan lade jag över jorden och grästuvorna. Hennes favoritskål placerades bredvid och jag plockade blommor som jag lade på graven.

När kvällen kom blev det jobbigt. Jag pratade med henne i tanken och tyckte tystnaden var jobbig. Jag brukade alltid höra när hon hoppade in och ut ur buren. Efter ett tag kom gråten och jag grät oavbrutet i tre timmar. Jag saknade henne så otroligt mycket och gör fortfarande.

Det jag kan trösta mig med är att hon slapp lida. De sa att hon blev sämre under den tid hon tillbringade där. Jag vet att hon hade det bra och fick mycket uppmärksamhet och motion som frigående kanin. Jag vet att hon hade en matte som älskade henne över allt annat och som inte ville henne något ont. Jag vet att hon var lycklig här och jag vet att hon är lycklig nu och slipper ha ont.   

RIP Stampe

040314 - 090824 

Hoppas någon orkade läsa. Hoppas också ni tar vara på tiden med era djur. Det är när de inte finns kvar man inser hur mycket de betyder för en så gör det bästa med tiden, ingen lever förevigt.