![[veralera]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Farväl till bästevän!
Klockan är 3 på natten till den 12e. Jag går ut för att säga god natt till kaninerna innan jag går och lägger mig. Maria försöker hoppa ut, hoppa upp i mitt knä, hoppa förbi mig. Men jag puttar in honom och säger "Imorgon älskling. Imorgon får du hoppa ut."
Klockan är 1 den 12e oktober. Jag hade vaknat sent idag, och spenderat några timmar med att bara ligga med min pojkvän och vår son Antonio i sängen och lata mig.
Vi bestämmer oss för att gå och äta på McDonalds, just för att vi är så lata och klockan är så mycket. Just när jag packat ihop mina grejen och ska gå ut, får jag en känsla av att jag måste säga hejdå till Mario. "Vänta älskling, jag ska säga hejdå till Mario". Varför ska jag det? Ingen aning. Jag säger aldrig hejdå till honom bara för att jag ska ut och äta. Men just idag kände jag att jag behövde det.
När jag kommer ut ligger han brevid sin orangea matskål, den han haft ända sen han var liten. Jag minns inte hur vädret var, jag minns inte om det var någon annan ute på gården, jag minns inte vad jag hade för kläder - men jag minns att han bara ligger där, och jag tänker att han vilar. Jag öppnar dörren. Han sitter och kollar på mig, rör på huvudet.
Varför kollar han på mig? Någonting känns fel. Varför känns det fel?
Jag sträcker mig in efter honom. När han inte ens reagerar på att jag nuddar honom får jag en klump i magen. Varför reagerar han inte? Varför kommer han inte fram till mig? Varför hoppar han inte ut? När jag puttar på honom och ser att han inte kan röra på sig grips jag av panik. Han har kissat ner hela sig och ligger i en blöt hög.
Jag springer in, "Älskling - något är fel med Mario" skriker jag med gråten i halsen, och springer sen ut igen. Jag lyfter upp honom, kollar på honom. Kollar på hans mjuka päls, hans bakdel är dränkt av urin och han luktar illa. Vad ska jag göra, kommer han leva?
Älskling frågar om vi ska åka till en veterinär. Jag svarar inte, jag bara lägger en handduk om honom och går ut till bilen.
I bilen ligger han stilla, så stilla. Han kan inte röra kroppen, men han rör huvudet, lyfter upp huvudet, kollar på mig. Ger mig den där blicken, den blicken han brukar ge när man stryken honom lätt över öronen. Den blicken han brukar ge när han trivs. Hade det inte varit för att han var kall, frusen, dränkt i urin och hade ont - hade man kunnat tro att han var lycklig.
Men han var inte lycklig, och det syntes på långa vägar.
Väl framme hos veterinären springer jag in medans älskling passar Antonio i bilen. Jag springer in, springer fram till receptionen. "Ursäkta" säger jag, fastän kvinnan i kassan står och diskuterar något med en medelålders man. "Amen ser du inte att jag är upptagen? Du får vänta" säger hon.
Upptagen med vad? Alla i vänrummet kollar. Ser du inte att jag håller världens vackraste kanin i famnen? Innan jag kom in satt alla i väntrummet och pratade högt. Ser du inte att han är döende? Nu har alla tystnat och kollar på mig, där jag står med mitt orangea paket i famnen. Ser du inte att jag behöver hjälp?
Jag minns inte hur väntrummet såg ut, jag minns inte hur de såg ut, och jag minns inte vad de diskuterade - mer än att jag minns att det var inget viktigt. Något om hundfoder har jag för mig. Jag minns inte vad det var, men jag minns att det var inte relevant när min bästa väns liv stod på spel.
Inne på djursjukhuset får jag vänta i ett rum. Jag håller stadigt om det lilla orangea paketet, och jag viskar lungt i det lilla svarta örat som sticker ut. Mario, kämpa! Kämpa för mig! Var stark, vi klarar detta! Du klarar detta! Förlåt att du inte fick hoppa igår när du ville det! Förlåt mig! Överlever du detta ska vi gå på promenader varje dag, du gillar ju att gå på promenader! Och du ska få hur mycket morötter du vill, du älskar ju morötter! Och Mario, jag har ju trä hemma, jag håller på att bygga en ny bur till dig! Vad ska jag göra med bur men utan kanin? Mario, var stark för mig! Jag orkar inte mer om du försvinner!
En veterinär kommer in. Hälsar lite lamt, kollar på honom - mummlar. Lyfter lite på honom, klämmer lite på hans rygg, nyper han i foten - mummlar. Hon ser ifall han kan gå, men min Mario klarar inte att gå, han är för svag. Det känns svårt för mig att se honom såhär, någonstans inuti mig piper en liten röst "Detta är inte Mario! Ni har tagit fel! Mario är pigg och glad och sitter aldrig still" Men den rösten har fel. För det är min Mario som sitter där - liten och svag. MIN Mario - MIN bästevän.
Efter några få minuters inspektion säger hon bara "Har mår nog inte så bra" Nej det menar du inte? "Det finns nog inte mycket vi kan göra, det kommer en sköterska och ger han en spruta snart".
I mitt huvud skriker jag, "Ta reda på vad det är som är fel! Försök rädda honom! Rädda min bästevän! Vi har kört ända hit för att veta vad som är fel på honom! Du kollade knappt på honom, kolla igen! Du bryr dig knappt, du försöker inte ens! Rädda honom!"
Men jag skriker inte. Jag är tyst, står och kollar på honom och ner för mina kinder rullar stora runda tårar. Jag nickar till svar, det är allt min kropp förmår sig att göra.
Jag stryker han över huvudet när de ger honom sprutan. En stor stor spruta i min lilla lilla Mario.
"Han kommer känna att han är trött och behöver sova, sen kommer han somna in och inte ha ont mer."
Några sekunder senare börjar han redan bli trött, och bara någon minut senare har hjärtat stannat.
Det sägs att hörseln är det sista sinnet som försvinner nä vi dör. Då hoppas jag att Mario hörde när jag sa hur mycket jag älskar honom, när jag ska hur mycket jag skulle sakna honom, och att inget djur i världen skulle kunna ta hans plats.
I mitt huvud ekade fortfarande rösten, den lilla rösten, "Nej det är fel! Ni har tagit fel! Detta är en annan Mario, min Mario sitter fortfarande på vår uteplats uppe i soffan och äter morötter! Min Mario hoppar fortfarande över hinder gjorda av DVDfodral och försöker para sig med min hon kanin, som biter han lätt i pälsen som svar på hans uppvaktning. Detta är bara en dröm, en ond och dålig dröm, du kommer vakna snart!"
Men det var ingen dröm. Mario är borta, och kommr alltid vara borta.
Han ligger där stilla på sjukbordet, med ett öga öppet och ett stängt. Hans päls är fortfarande mjuk, glansig. Han ser så fridfull ut.
Hur många gånger har jag inte sett framför mig hur du och Antonio skulle leka när han blev större, du som var så snäll, ni hade blivit så bra vänner. Redan nu älskade Antonio att kolla på dig, och när du närmade dig honom grep han tag i ditt öra och försökte stoppa det i munnen. Nu blir Mario arg, tänkte jag, men du var så snäll och brydde dig inte ens.
Jag tänkte att vi hade många år framför oss.
Nu slapp du ha ont, men jag har ont istället. Ont inuti mig, för att Gud beslutade att ta en ängel åter. Gud beslutade att ta min bästevän från mig.
Jag har en ny bur som nästan är färdig åt dig, men du kan inte bo i den. Jag har en bur, men ingen kanin som kan bo där. Jag har morötter, men ingen kanin som vill äta dem.
Förlåt mig min vän. Förlåt för att jag inte släppte ut dig för att hoppa när du ville det, jag sa "Imorgon". Men det blev ingen morgondag för dig.
Hemskt ledsen!
Rip Mario.
:(
Tack för omtanken!
Usch, ögonen fylldes av tårar när jag läste. Stor kram till dig!
/Martina, sajtvärd på kanin.ifokus
Solbackens kaniner
Uppfödning av Holländsk kanin
Väldigt rörande text, jag blev alldeles tårögd.
Beklagar verkligen det som hänt! :(
Tack för er omtanke:(
usch vad hemskt… :(
♥
Åh fy.. En så bra skriven text, sitter och gråter! =(
Stackars lille ninen, hoppas han mår bra nu!
Usch gud vad hemskt
Jag fick inte direkt tårar i ögonen utan forsar snarare.
Jag lider med dig!
Stora kramar
Mvh Linnea Johansson Kvick
Cherioshamstrar.weebly.com
Grundare av Hamsterbladet.webblogg.se
när jag läser texten blir jag alldeles tårögd… Det var precis så jag kände, tänkte hos veterinären när Britney blev sjuk o dog…
R.I.P.!
Jag beklagar verkligen, mina ögon fylldes med tårar..
Skickar med massor med tröstkramar till dig.
Hälsningar Lisa - medarbetare på Jättekanin iFokus
Jag är helt tårögd, rip :(
// Mandana & Belgarna
www.Belgarna.blogg.se
Beklagar sorgen.
"You just have to belive…"
Blev alldeles tårögd.
Beklagar sorgen!
Blev allderles tårögd, stackars mario, stackars dig
R.I.P
Tack alla som brytt sig, det värmer mitt hjärta.
När jag skrev på facebook att han var avlivad var enda kommentaren jag fick av mina vänner "nörd" och "skaffa ett liv" så det känns konstigt att folk jag inte ens känner bryr sig mer än de som är meningen ska stå mig närmst..
Men återigen, tack. Känns så bra att någon bryr sig.
Jo, men då har nog dina vänner aldrig förlorat ett älskat husdjur…
Men dom lär ju inte ha några känslor om dom säger så!!!
Mvh Linnea Johansson Kvick
Cherioshamstrar.weebly.com
Grundare av Hamsterbladet.webblogg.se
Usch, jag fick också tårar i ögonen när jag läste 
Jag vet hur svårt det är att förlora ett husdjur, och jag vet hur det är när folk säger att man är en tönt och allt möjligt bara för att för dem var det "bara en kanin", men för en själv är det mer än det..
Vila i frid Mario!
Tusen kramar till dig!
:'(<3
Höll på att gråta här :(
Dem som tycker att man är töntig när man skriver att man har förlorat ett älskat djur är ju bara sorgliga :( Dem kanske ska testa att skaffa något att bry sig om och ta hand om, man får så mycket tillbaka! Man vet inte hur det är förens man har varit med om det själv :')<3
Emma
Usch fy gjorde nog som många andra också, började gråta. Dels för att det var så sorgligt skrivet och dels för vi har tre kattungar som kommer avlivas p.ga att vi inte har plats :'( Har kännt dem sedan de var 1 timme gammla..
Jätte tråkigt att höra verkligen!
Vila i frid Mario <3
*Kramar*
Vill också till lägga att det var oshysst och omoget av dina vänner att skriva så på fb.
MVH.
Louise T
Medarbetare på Dvärgkaniner.ifokus.
" Everybody needs inspiration "
Så fint du skriver om din kanin. Skickar ett gäng tröstkramar och en varm tanke till Mario i kaninhimlen.
omg !! asså mina tårar bara ran ner ! gud vad hemskt..
beklagar värkligen .
Beklagar verkligen!
R.I.P<3
Ja, jag började precis som alla andra gråta…<3
Nej vad tråkigt, tröstkramar =(
/Celine 
~
~www.sthlmsryttarna.blogg.se~
~Medrabetare på galopp
~Guldkustens kaninuppfödning~
Så fint skrivit, man blir helt berörd av texten. Det kommer minst när man anar det, likadant hände med min bella för 2v. sedan, hon blev jätte skjuk bara på några timmar och var tvungen att avlivas..<3 R.I.P mario
Usch, vad tråkigt! RIP Mario :(
Mvh Hanna
Det var mycket vackra ord till ära av din fine vän. Så ledsamt att ni inte fick mer tid tillsammans. Jag lider med dig!
Att förlora ett älskat husdjur är en stor sorg och ett trauma.
*tröstkram*
Nej vad hemskt!
Jag sitter här och gråter, jag skulle aldrig klara av det du gått igenom! Du är stark som ens orkar skriva om det, herregud tårarna forsar ner för mina kinder och jag brukar nästan aldrig gråta!
Hoppas att din Mario har det bra där han är nu och hoppas du mår bättre snart!
Jag vet hur det är, man glömmer aldrig men tillslut lär man sig att tänka på allt bra man hade tillsammans och slutar att fokusera på att han är borta.
Styrkekramar till dig!
Kram Johanna
Medarbetare på hermelinkanin och julen.
Besök gärna min hemsida, vinterstigens kaniner
Tack igen allihopa!
Är så otroligt ledsen. Kunde inte sova igår, bara låg och grät. Hade jag iaf fått reda på det en månad innan, kanske bara en vecka innan, så hade jag varit förberdd och kanske inte blivit lika ledsen. Men att bara komma ut en dag och se honom så blev alldeles för mycket.
Alla tankar kommer också tillbaka till en av mina första kaniner, Daisy, som dog i min famn när jag gick i 6an. Hennes kompis som hon bott med hela livet satt och kollade ut över havet varje dag och slutade äta så sorgsen hon var, tillslut dog hon också…
Åter igen TACK! Det värmer att ni bryr er!
Sitter och gråter av texten! Så himla fin! Kom och tänka på min lilla musse som också finns i himlen.
Veterinärer är inte roliga ibland.. De sa att han hade ögoninflamation när hela huvudet var helt uppsvullet och jag skulle bara ge saltlösning. När vi kommerin och en dansk veterinär kollar på honom och säger bara ett ord- Myxomatos. Jag ville bara sjunka genom marken och bara slippa se min lilla bebis få den hemska sprutan och aldrig få se honom igen. Han var en underbar kanin och han skulle haft ett underbart liv här på gjorden. Bara 11 månader gammal. Detta är ändå 5 år sedan och jag glömmer aldrig väntan i salen och sen på 30 min så var han död. Han var min lilla hund och min syrra retades och sa att han behöver ju inten bur eller kaninfoder utan hundmat och sen börjar han att skälla.
Jag förstår hur du känner, jag gör verkligen det. En kanin kan göra så mycket men ändå vara så liten.
Tröstkramar<3
Mvh Emma
Hjärtelyckans kaningård www.hjartelyckanskaningard.weebly.com
Sajtvärd för Jättekanin Ifokus och Harkaniner Ifokus
http://emmisen.myshowroom.se/
Vet verkligen hur det kändes på veterinären utom att min lilla tjej hade redan gått bort. Minns att jag höll henne i en box och sista gången jag klappade henne. Idag var det 2 år sedan. Jag minns hur kall o stel hon var. Det var rena mardrömmen. Den vill ingen uppleva. Det värsta som finns är att förlora sin bästa vän. Jag vet exakt hur det känns. Men han är på en underbar plats nu. Säkert med min lilla tjej med. De har det bra där de är iallafall <3
RIP<3
Ja det är så hemskt:(
Hittade lite bilder på min fina mario igår!:( Tänkte lägga upp dem här!:(
Mario första dagen han var hos mig, en vecka efter att jag hade flyttat hem.
En lång Mario:(
Mario var egentligen menad till att bo utomhus, men när han kom var han så liten att jag kunde helt enkelt bara inte låta honom sitta där ute ensam!
Så jag lät han flytta in på mitt rum…
Han fick springa lös i rummet så han sov ofta i min säng hos mig.
aaawh så underbart söt han var!<3
Beklagar sorgen.
Så söt han var.
Lotta
---------------------
www.lottasullisar.se
Usch, så hemskt! :( Blev tårögd av texten, så himla fint skrivet.. Han var underbart fin!
Tack för era fina ord!
Det värmer!
Vilken sötnos! Har läst texten om och om igen! Blir fortfarande lika tårögd. Så himla fint skrivet! :)
Kram Johanna
Medarbetare på hermelinkanin och julen.
Besök gärna min hemsida, vinterstigens kaniner
Beklagar verkligen.
Det är sådana händesler som man tror aldrig kommer ske och som man ångrar att man kanske tagit en del saker förgivet.
Vad fin han var, förresten.
Kram!
the vanity, it becomes insanity
Har inte sett denna tråden förrän nu, visste inte att du förlorat din kanin. Beklagar verkligen din sorg. Tyvärr förstår jag precis hur du känner det, har ju varit där själv…
Mario var en jättevacker kanin och jag förstår att saknaden är stor efter honom. Beklagar så otroligt mycket!
Ja min älskade Mario gick bort från mig den 12e:( Saknar honom något otroligt.
Inte nog med att han var så otroligt söt, han hade sån otrolig personlighet…
Tillochmed min mamma gillade honom! Nu har du ju aldrig träffat min mamma haha, men hade du träffat henne hade du nog förstått vad som var så speciellt med det då… Mamma hatar djur, och brukar inte vara sen med att påpeka hur värdelösa alla mina djur är…
Saknar att vakna på morgonen och ha honom bredvid en i sängen:(
Har så dåligt samvete för att jag hade honom i bur hans sista tid… Han var ju van vid att få springa fritt.. Men det var ju när Antonio föddes så ville jag inte att han skulle vara överallt där Antonio skulle vara när han var nyfödd… Man är ju så orolig som nybliven mamma:P
Kan relatera väldigt mycket till det där med din mamma faktiskt. Min mamma tycker inte heller om djur och tycker att de hårar, kostar pengar och är allmänt i vägen.
Den dagen jag flyttade hemifrån körde jag på vägen till min nya lägenhet och köpte en kanin. Innan jag ens hade packat upp. Så länge hade jag väntat så jag ville inte vänta en sekund mer än nödvändigt. Och sedan dess har jag aldrig varit utan djur!
Tycker alltid när något djur dör så har man dåligt samvete för någonting. Man skulle gjort si, man skulle gjort så. Saker som man aldrig hade reflekterat över ifall djuret fortfarande var i livet. Men jag förstår hur du menar.
Starta ny diskussion