I morse när jag var ute hos kaninerna så gav jag silja vatten. sen skulle jag gå in i förrådet och hämta mat, när jag kom tillbaka så såg jag att något låg i hennes bur. Hon stod lite på den. Jag trodde det var en sån där plastflodhäst som piper (hundleksak) vet inte varför jag trodde det men jag antar att det var chocken. Sedan upptäckte jag att det var en unge. Den låg inte ens i boet och den var iskall och livlös. Det var den första kaninungen jag någonsin sett. Jag försökte ta upp den men Silja stod på den. Jag hällde maten i hennes skål för att hon skulle flytta på sig, och så tog jag upp ungen.
Jag sprang gråtande upp till min syster som låg och sov. Vi kollade i Siljas bur om det fanns fler, men det fanns inga. Sedan begravde vi honom, min Mozart.

Vi väntar just nu på ifall det kommer fler. Hoppas dom inte dör för det orkar jag nog inte. Jag trodde att jag skulle klara att se en död unge, men det gör jag nog inte, den var så söt och liten.
Jag skrev en dikt till honom,

Du låg där, så stilla

jag såg dig inte ens, du lilla.

Så kall, helt livlös

jag vet inte ens om du var en pojke eller en liten tös.

Dit hjärta hade slut på slag,

Dit ljus både tändes och slocknade denna dag.

Du är älskad och saknad lilla vän,

även om vi inte lärt känna dig än.

En kall höstdag kom du till världen,

men änglarna bestämde sig för att ta dig med på färden.

Du kommer alltid ha en plats i mitt hjärta.

Du lämnade mig i saknad och evig smärta.

Men jag klandrar dig ej.

Att få se dig var det bästa som hänt mig.