Jag vet inte om den är en riktigt solskenshistoria men ja ni får säga själv :) Förlåt men detta kommer nog bli ganska långt xD Ska dela in det i stycken.

Det började med att min allra första kanin Nicke dog nån gång i december tror jag det var. Han skulle fylla 6 till våren och "börja skolan" enligt mig ;) Han var allmänt dålig och mamma skulle ta honom till veterinären då jag hämtade honom från sin bur så sa jag hejdå, dom skulle bara kolla men jag visste att detta var slutet för Nicke jag bara visste. Så jag sa hejdå och sa att jag älskade honom på en del språk som jag kunde ifall han skulle uppfatta något. Mamma fick åka ensam. När hon väl kom hem igen var hon tomhänt, ingen Nicke..

Pappa fick hämta han dagen efter och vi begravde honom i trädgården. Pappa grävde ett hål och vi la ned lådan med Nicke och la vars en ros på. (Sitter och gråter nu :'( ) Jag sa hejdå och viskade att jag älskade honom.

Jag är ingen sån som när ett djur dör sörjer man i månader innan man köper nytt OM man ens gör det. Utan när ett dör vill ja ha ett nytt, ett som kan trösta mig. Jag överatalade mamma och pappa att vi skulle åka till djuraffär. Vi åkte till väla och vi hade bestämt att jag skulle få en kanin och min bror ett marsvin.

Min bror hittade en svart liten hona med lite vitt på. Han döpte henne till Niña (Ninja) och jag hittade en som var en hane. Det klickade inte helt när jag såg honom men jag ville så gärna. Vi köpte inte hanen. Utan bestämde att vi skulle åka hem och leta någon annan dag. Men jag frågade om vi inte kunde åka till zooarkaden, och det gjorde vi.

Jag sprang in och kollade. Där var en massa kaniner och i sista "buren" så var där två syskon som verkade leka. Dom hade nog lejon i sig då dom hade ytterst lite fluff vid öronen. Den ena kaninen sprang in i huset och ut ur huset rusade en rädd, svart, fluffig kanin och satte sig och tryckte mot hörnet. Dom andra två kaninerna fortsatte leka. Först ville jag ha en av syskonen men när jag såg den rädda lilla kaninen smälte mitt hjärta direkt och jag visste redan då att det var den kanin jag ville ha.

En utav personalen tog fram kaninen och jag fick hålla i den, det var en hona. Hon var så len och mjuk. Riktig bebispäls. Jag sa till mamma att jag ville ha henne och då sa mamma "Du vill inte ha den bara för att Daniel redan fått en och för att du ska ha en just nu?" Men nej det var inte därför. Redan då var hon min lilla tjej.

Jag kan fortsätta skriva hur långt som helst men håller mig till detta :)

Sitter å gråter över Nicke :'( Mika har alltid varit ganska rädd av sig (fyller 2 till hösten). Men hon är trygg hos mig och är en riktig mammas flicka. Blir orolig om jag lämnar henne i soffan själv eller med någon annan. Det att Mika gillar mig så mycket är nog att när jag fått henne så var jag så ledsen över Nicke att hon "tröstade" mig. Jag kramade henne och grät ut för henne och då kom hon mig nära i tidig ålder.

Jag älskar dig Nicke <3

Jag älskar dig Mika <3

Jag älskar dig Cookie <3 (Har två kaniner nu, han å Mika)

OCH jag älskar dig också Niña <3

(Niña fick avlivas i tidig ålder p.g.a benbrått)

På bild, Mika i våran soffa, blev med blixt men jättesöt ändå :)

På film Mika i min sackosäck och jag som filmar.

jag tyckte historien passade in :)

Började med en dag min kompis åkte och köpte en ny kanin, Chili. Redan samma dag kom jag hem till henne med min hane, dom fick vara ihop lite men min hane Bambi var så snäll mot henne, och redan dagen etfer det skulle Bambi kastreras. Chili blev bara vlidare å vildare och agressiv mot bara mig, utan anledning. Ett år senare så släppte vi ihop Bambi och Chili redan första försöket klickade! Men vi bodde så långt ifrån varandra så dom fick inte bo i hop.

Ett år efter det så tröttnade min kompis på kaniner helt, och gav Chili till en annan kompis där satt hon i en smutsig bur i mörkret själv och såg helt förstörd ut, hon som hade så mycket liv i sig och glädje förut. Jag bestämmade mig för att ta imot henne och prova om hon gick i hop med Bambi. (tog imot 2 andra kaniner men dom fick min kompis tillbaka för hon bad om det, slutade tvärr tråkigt för dom).

Chili var agressiv och jag fick andvända mycket tålamod med henne. Provade att ha ihop Bambi och Chili även då klickade :') Dom fick bo ihop och Chili blev bara bättre å bättre. Dom fick 3.5 år tillsammans. Bambi fick låv att avlivas p.g.a skada. Och Chili verkade inte må bra efter att Bambi aldrig kom hem till henne och dagarna gick å gick och hon blev värre! Även om jag hade galler imällan henne och min andra kanin hona Wilma så gillade hon inte det.

Letade etfer en ny hane till henne men hittade inte en som verkade så pass bra i tempramentet som skulle passa in hos henne (kräsen kanin). Men jag jobbade åter om med henne och hon blev bättre med tiden. Nu har det gått ca 8 månader sedan Bambi dog och hon är nu en helt underbar kanin på 5 år. Köpte för en vecka sedan en liten valp och hon har blivit gladare med han i närheten, dom hälsar på varandra och hon jagar han och när hon är i gården så brukar han leka runt om kring gården mot Chili och hon skuttar efter vart han än går :')

R.I.P Bambi <3 (Chili på bilden)

Historien om min lilla Ino-plutt lär nog passa in här :)

Ino var 8 v när han en kväll blev mycket dålig. Jag var inte hemma så visste inte hur läget var, men mamma berättade att han bara låg ner, hon trodde inte han skulle klara natten. Ingen trodde det.
När jag kom hem morgonen därpå låg han på sidan och flämtade. Jag lyfte upp honom och han var helt slapp i kroppen. Jag blev väldigt ledsen, mamma ringde veterinären men de sa att det inte var någon idé att ta in honom eftersom han var så pass dålig och så ung. Hon sa att vi skulle avliva, eller för barnens skull (trodde väl att det var små barn som hade kaninen kanske) kunde vi ta in honom och ge honom lite vatten och så. Bara för att det inte skulle vara så hemskt. Men det bästa för honom vore om vi avlivade.
Jag var helt förstörd… Ville verkligen inte avliva honom. Men det var jobbigt eftersom jag visste att han led. Bestämde mig i alla fall för att försöka. Kände att jag inte klarade av tanken att han kanske skulle överlevt om jag försökt. Så ungefär klockan 12 på dagen satte jag mig inne på mitt rum och matade honom med vatten med en pipett. Satt med datorn brevid mig och letade efter massa tips? på internet. Gav tomatpuré, vattenlösning och hövatten senare också. Man märkte att han verkligen ville ha det jag gav honom, speciellt tomatpurén. Den var han helt galen i. När jag inte matade honom masserade jag hans lilla mage. Kände att det var som bubblor i.
Och där satt jag med lilla ninen. Ibland kändes det hopplöst, slöseri med tid, och att jag drog ut på hans lidande. Det är jobbigt när det inte blir något resultat direkt för då får man inget nytt hopp. Mamma kom in på mitt rum flera gånger och bara skakade på huvudet typ. Hon var helt 100% säker på att han inte skulle klara sig. Jag grät lite. När jag inte hade något stöd kändes det helt omöjligt och jag tog det nästan som att han hade dött. Jag var sååå nära att ge upp, men fortsatte lite till ändå..
Fick en del stöd och tips? av underbara människor. Tack <3 Bara en sån grej att någon skriver "ge inte upp, det finns en chans", då får man genast lite mer hopp. Det stärker så otroligt mycket!!
Timmarna gick och det syntes ingen skillnad på lillen. Inbillade mig att han var stadigare i huvudet, men sekunden efter for det iväg åt något håll och det kändes som vi var tillbaka från början igen =( Han hade inte bajsat någonting sen han blev dålig, bara kissat i floder. Jag tryckte lite runt analöppningen och lyckades trycka ut en eller kanske två jättesmå bajspluttar. Klockan blev 12 och jag var helt slut, så jag la Ino i en kartong på mitt rum och gick och la mig.
Nästa morgon kommer mamma in på mitt rum och väcker mig. Det första hon säger är att "kaninen sitter upp nu". Annars brukar jag knappt gå att väcka, men då flög jag bokstavligt talat upp ur sängen. Jag kan inte förklara hur glad jag blev. Obeskrivlig känsla verkligen! Jag kände att det jag hade gjort hade gett resultat.
Efter det gick det bara framåt. Han hade fastklibbat bajs i rumpan så han hade i alla fall bajsat vilket gjorde mig lättad. Han började äta hö som en galning och drack massor av vatten. Sen började han bajsa normala kulor, och röra på sig mer. Det tog inte lång tid innan han tyckte att kartongen han bodde i var liten och tråkig, så han kravlade sig över kanten och utforskade mitt rum.

Kan tala om att många var väldigt chockade över att han klarade sig, speciellt mamma. Hon var ju säker på att han inte skulle överleva. Det kändes väldigt bra att kunna bevisa att man inte ska ge upp så jäkla lätt. 12 timmar satt jag med honom, och det var det ABSOLUT värt. Han återhämtade sig grymt fort och det tog inte lång tid innan han fick flytta. Var svårt att skiljas från min lilla kille, men hade jag behållt honom hade han inte fått tiden han förtjänar eftersom jag ska flytta. Och Linda/taci här på forumet ville gärna ha honom, och eftersom jag känner henne visste jag att han kunde inte få ett bättre hem och dessutom kan jag komma och hälsa på honom. Så där lever han nu och mår som en prins kan jag tänka mig :) Känns underbart.

Det var min och Inos solskenshistoria, blev lite långt men går inte att förkorta mer :)

jättebra historier :D Med lyckliga slut.