Mysigaste och mest personliga kaninen, bäst alla kategorier är fransk vädur!

Våran busiga älskling Texas på bilden. Friskuttande innekanin.

Teddydvärgvädurar brukar bli väldigt keliga och lugna på grund av att de blivit ompysslade med sin päls och lärt sig att ligga på rygg enda sedan de var små.
Rexkaniner brukar också vara lugna och nyfikna.

De kaniner jag har nu, är helmysiga hela bunten.
Och det är en belgisk jätte, 4 dvärgvädurar och en lilla tysk vädur.
Har även en dvärgvädurskorsning (familjens) som är jättemysig.
Har haft 2 hermelin fuchs, som var raka motsatserna.
Hanen var helmysig och honan var precis tvärtom.
Har även haft 2 hermeliner (normalpälsade) där hanen var den lugna och honan den mindre lugna (blev lugn sen).

Men överlag, så har dvärgvädurarna helt klart varit de lugnaste.
Helcoola kaniner som inte bryr sig alltför mycket av att bli hanterade.

Den mysigaste kaninen har jag nu, och det är helt klart Pelle.
Min dvärgvädurshane som är en riktigt cool kille.
Blir överlycklig när man kommer och knorrar till hälsning.
Låter sig gärna klappas och älskar att ha sällskap.
Springer lös på tomten (under uppsikt självklart!) och springer inte särskilt långt. =P

Den suraste kaninen jag haft, var helt klart Mimi (vädurskorsning).
Hon och hennes kullsyster kom till mig som omplacering.
Systern flyttade ganska snabbt, men Mimi blev kvar hos mig.
I början var hon jättemysig.
Men man märkte att hennes psyke var väldigt skört.
Och ganska snart märkte jag även att hennes personlighet förändrades mer och mer.
Till slut var hon mer eller mindre schizofren.
Hon kunde ligga och bli klappad, för att sen hoppa upp och morra och hugga efter handen när man skulle gå därifrån.

Det är mina erfarenheter.
Men tror inte temperamentet är rasbundet, utan handlar om individ och gener.

Istämmer med #1, fransk vädur - personlig och helt underbar!

Angoran och den franska väduren ligger nog på plats nr 1 för mig. Dom jag har är otroligt lugna och trevliga.

Hermelinerna jag har haft har varit väldigt spralliga och vill inte alls sitta i knät och goa. Första vi hade bodde inne hos oss sedan den var jätte liten, gick bar att ha lös ute och så men var inte sällskaplig. Den vi har nu vill inte alls ha med oss att göra. Han trivs bäst med att bara få vara.

Dom dvärgvädurar jag har haft har inte alls varit trevliga, samtliga har mer el mindre börja vakta sina burar.

Däremot har alla vädurskorsningar jag har haft varit mycket trevlig. Den vi har nu kan man göra vad som helst med, han kräver att man ska pyssla med honom.

Han är absolut den allra bästa kaninen vi nånsin haft.

Dvärgväduren tycker jag, i alla pälls varianter (som lejonhuvad, teddy och normal hårad, samt fusch). Jag har en lejonhuvad dvv (som du vet), en normal hårad och två teddysar här hemma, och ännu en till på G snart! Men alla har olika personligheter.

Teddyvädurarna är alla lugna och snälla, ligger på rygg, precis som Anna säger (#3). Min normal hårade är också snäll och lugn, men dock med fart pöå och hoppar osv.. mer full fart och vill ha massa massa uppmärksamhet, min lejonhuvade är lugn och snäll, han är mer mitt emellan teddysen och normal hårade, kan ibland ha mer fart och nyfiken het osv.. men endå mer åt lugnade hållet. Men det är såklart olika.

Hermelinen är också underbar ras, haft en ssom nog var den mest underbaraste kaninen, han slickade på mina händer hela tiden och myste, sprattla aldrig!! (Se bild, det är han jag hade).

#6 Min dvv fuchs verkar vara en blandning mellan din normalhårade dvv och din lejonhunade dvv :). Mycket fart i min lilla grabb men ibland kan han mysa och bara ta det lungt :)

Teddydvärgvädurar är väldigt poplära eftersom de ofta är väldigt personliga och sociala. De blir som en liten hund och springer gärna efter en ;)

#7 Vaddå "dina normlahårade" alltså, "dina" :) till vem menar du då?

#9 oj blandade ihop antalet lite xD. Menade till dig och menade din :)

Fixade det nu :D