Nu har jag skrivit en ny berättelse. Den är lite lång.
Men jag tycker den är värd att läsa! Hoppas ni gillar den! :)

2008-03-30

När jag vaknade kunde jag känna sandkorn mellan mina tår och i princip överallt i mina kläder. Jag drog av mig min ryggsäck och tittade upp och såg ut över ett blågrönt stilla hav. Jag satte mig försiktigt upp och la handen på min panna. Den värkte som om en bomb hade exploderat inuti. Jag kände mig som pånyttfödd. Jag kunde inte komma på hur jag hamnat på den här stranden men jag reste mig upp och borstade av mina slitna kläder och började gå runt för att utforska stranden. Jag vandrade längs kanten fram och tillbaka men inget syntes till. En tanke slog mig och jag fick plötsligt panik. Hjälp, tänk om jag var helt ensam på den här ön och tänk om jag aldrig får hjälp av någon och så dör jag.

Jag ser det framför mig, Det står i alla tidningar;

"22 åring strandsatt. Kroppen hittades på en obebodd ö"
Jag började yra runt men stannade och tryckte händerna mot mina kinder. Herregud, jag måste försöka komma på nått sätt så att någon får syn på mig. Jag gick rakt in bland buskar och träd, fram till en liten mager palm. Jag slet av några palmblad och rusade stressat ut på stranden igen. Jag spaltade upp bladen till "Help me" bokstäver sedan stack jag direkt till stället där jag låg när jag flöt in och drog in min ryggsäck en bit upp på stranden. Jag tog upp en Daim chokladkaka och hävde i den i ett nafs. "jag måste överleva" tänkte jag högt för mig själv och rotade sedan i mina fickor.

Några huvudvärkstabletter hittade jag och dom svalde jag kvickt. Men sedan hejdade jag mig själv och satte mig tungt ned med en duns. Om jag ska överleva kan jag inte häva i mig allt jag äger på en gång. Jag måste göra som dom gör i filmer.

Bygga ett vindskydd, samla mat och allt sånt där strunt.

Jag gick in bland djungeln och rev av några kvistar, gräs och palmblad. Det tog förstås lång tid och jag slet så det brände i handflatorna. Jag kom ut och började långsamt sätta upp ett "vindskydd". Kvällen kom fortare än anat och jag insåg att detta skulle bli min första natt på den här obebodda ön. Plötsligt slog det mig att jag fortfarande inte kommer ihåg hur jag hamnade här. Jag kommer inte ens ihåg mitt namn! Flög det ur mig. Jag skrek så det ekade i kokosnötterna. Tårarna trängde sig fram och jag blev tjock och slemmig i halsen. Jag snyftade några gånger och somnade i gråt. När morgonen kom så blev jag lättat att jag inte hade samma känsla som jag hade när jag kom hit. Visserligen kommer jag inte ihåg hur jag hamnade på en öde ö, vad jag heter eller vad någon i min familj heter, om jag är gift, har jag barn? Men jag var på något sätt lättad av att jag fortfarande kom ihåg att jag sovit en natt på denna tysta ön. Visst är den obebodd men lite papegojor, apor eller djur hade jag förväntat mig. Men kanske hade jag inte sett allt än. Plötsligt fick jag en "Crokodile Dundee" känsla och tog på mig ryggsäcken och gick in mot djungeln. Nu skulle jag upptäcka resten av ön!

Efter att ha vandrat i timmar utan att ha sett mer än bara palmer efter palmer så stannade jag då jag inte märkte att jag stod rätt i en ynklig grund flod som tycktes leda en bit genom djungeln. Jag böjde mig ner och smakade på vattnet. Usch! Det var saltvatten, men hur skulle det kunna vara någonting annat.

Jag gick över och följde floden. Jag vandrade länge och väl tills jag kom till slutet av djungeln och såg att den ledde rakt igenom och att jag inte hade sett något annat än palmer efter palmer på min väg hit. Jag började vandra längs floden tillbaka och tänkte då efter att ha sett så många palmer kanske det var ett tecken att jag skulle ta en kokosnöt eller två. Jag började klänga mig uppåt mot trädtoppen, med solen stekande i mitt ansikte blev jag snurrig och föll till mark.

Jag gjorde ett nytt försök och drog ner en kokosnöt. Därefter sprang jag bort till min lilla hydda och letade desperat i min ryggsäck. Nämen ser man på, jag hade min fickkniv med mig i alla fall. Jag hämtade en sten och satte mig ner i sanden. Jag tittade koncentrerat på min kniv med en sten i min hand och slog. Kokosnöten sprack efter två gånger. Jag sörplade i mig kokossaften. Tur att jag inte behöver torka ut. Skymningen kom och jag satt på stranden och drog fingret kring min skäggstubb. Jag såg ut över havet och tänkte. Undrar om man skulle försöka sig på att fånga en baddare. Jag vadade ut i vattnet och dök sedan i. Mycket sjögräs fanns det gott om i alla fall så sushi är ju ett alternativ. Plötsligt såg jag något grått grumligt framför mig. Jag kunde inte riktigt se vad det var förrän det var riktigt nära och jag greps av panik. En haj! Skrek jag och kutade upp mot stranden. Jag kravlade mig upp och såg bakom mig i vattnet. Hajen vände.

Nog var det en bebishaj men det betyder inte att den inte kan slita av mina tår. Det var mörkt på stranden och jag lade mig inuti mitt vindskydd och somnade djupt efter en lyckad dag.

Nästa morgon kom fort och nu tänkte jag ge ett till försök åt att laga sushi. Jag hoppade i vattnet och dök under. Jag såg mig omkring med uppblåsta kinder och ingen haj syntes till,

dessvärre inga fiskar heller. Krabbor kröp runt på ön då och då så jag återvände upp från havet och fångade en krabba vid grund. Jag har nu gjord allting utom det vanliga, att göra upp en brasa. I vanliga fall hade man förväntat sig att jag skulle göra på det gamla goda sättet, att gnida stenar mot varandra. Som tur för mig var mitt liv så bekvämt på ön att jag till och med hade en tändare i min ryggsäck då jag röker. Och jag gjorde nu upp en eld. Jag stack en pinne genom krabban och hängde pinnen ovanför elden. Nåja ingen sushi men

Crab A La Seagrass får väl duga. Efter krabban var jag mätt och belåten. Jag bestämde mig för att ta mig en kokosnöt.

Jag gick in i djungeln, hämtade en och gjorde på samma sätt som förra gången. Efter mat och dryck så kunde jag känna röksuget komma smygandes. Nej! Det måste jag stå ifrån. Jag har viktigare saker att tänka på än att röka! Jag måste överleva! Försökte jag intala mig själv med. Jag kunde inte hjälpa det, mina händer började ivrigt rota i min ryggsäck efter cigaretter. Nog var jag en sån lyckost att jag hade en tändare till hands men inga cigaretter, nej. Fast egentligen visste jag att det var bäst att vara utan. Mitt raserihumör tog över. Varför kan jag inte få röka!? Skrek jag ut över stranden. Jag stampade i sanden och gick sedan in till vindskyttet. Det var nog bäst att få sova och bara försöka glömma bort röksuget. På morgonen såg jag att mina "Help me" bokstäver av palmbladen hade blåsigt bort. Jag fick genast panik och gick in i djungeln, kom ut igen med händerna fulla av palmblad och lade snyggt upp bokstäverna igen. "Tänk om någon hade kunnat se mig under natten?!" Skrek jag. Morgonen inledde inte så bra och mitt humör hade sjunkit. Nu var jag trött på att vara strandsatt. Nog hade jag bara sovit tre nätter men i alla fall. Tårarna sprängdes fram i mina ögon och mina ben föll ihop. Jag grät så att även snoret rann. Varför jag, varför just jag. Jämrade jag mig. Jag har minnesförlust och röksug! Hur ska jag kunna ta mig igenom det här. Någon måste få syn på mig. Jag hämtade min tändare och satte eld på mina "Help me" bokstäver och dom brann. Det var så vackert. Jag satte mig ner med benen i kors och bad att någon skulle hitta mig. Jag satt så länge att bladen hann brinna ut. Jag tjöt och reste mig upp. Jag gick in mot djungeln igen. "Jag tror jag håller på att bli galen. Jag pratar till och med högt för mig själv! Tyst med dig!, Tyst sa jag!" Jag hyschade åt mig själv men märkte att det inte var någon idé. Jag gick bort mot floden men den här gången åt andra hållet. Jag kom djupt in i djungeln till en massa bananträd. "Varför sa ni inte att ni fanns här från första början!?" Sa jag argsint och stirrade på bananträden. Jag Klättrade upp och greppade en banan. Jag skalade den på ena sidan men slutade. "Och vad stirrar du på då? Du vet att jag tänker äta dig", Sa jag.

"Nej jag kan inte, jag är för svag!" Tjöt jag och grät. Jag föll ihop på marken på några kvistar. Jag vände mig fundersamt om. Jag tog tag i en pinne och gjorde ett öga på bananen. Och ett till, och sedan en näsa och en mun. "Nu får du vara min vän. Du är den enda som förstår mig!" Jag såg mig omkring.

"nu ska vi festa!" Sa jag och vi gick bort mot kokospalmerna.

Jag klättrade upp och drog ner två kokosnötter men jag kunde inte komma på hur jag gjorde förra gången. Jag la ner kokosnötterna och stirrade på dom tills ögonen blödde på mig.

Jag sparkade på dom, men inget hände. "Kläcks då!" Skrek jag.

Det var meningslöst. Jag suckade och bar mina två kokosnötter och min banan till vindskyddet. Jag lämnade dom där och sprang sedan ut på stranden gråtandes. "Jag håller på att bli galen!" Tjöt jag. "Jag pratar med en banan och har glömt hur jag öppnar en kokosnöt!". Jag såg ner på mina brända bokstäver i sanden och vände mig om och vinglade in mot djungeln igen.

"Jag ska hjälpa er att hitta mig!". Jag kom ut igen och la nya färska palmblad där igen och tände på med min tändare. Efter en jobbig dag så gick jag mot mitt vindskydd och lade mig ner,

"god natt" viskade jag och tittade på bananen.

Nästa morgon gick jag ut och tände snabbt på palmbladen igen.

Jag gick in mot djungeln mot bananträden. Jag tog mig två bananer och sedan stenade jag hål på en kokosnöt. Plötsligt kom jag på hur jag betett mig igår, jag var riktigt koko.

Jag vandrade längs den ynkliga floden genom ön. Då plötsligt hörde jag nått surrande. Det blev starkare och starkare och det slog mig, "en helikopter!", Jag rusade ut från djungeln på stranden och viftade med mina armar, helikoptern landade och av min lycka så var den verklig. En blond korthårig kvinna kom utspringandes och omfamnade mig. Jag tittade frågande på henne. "Charlie?, Är det verkligen du?"

"Vem är du?", frågade jag.

"Men Charlie. Jag är din fru. Vi är gifta kommer du inte ihåg mig?".

"Har vi några barn?"

"Haha, nej. Hur är det? Kom låt oss åka hem"

Vi klev in i helikoptern och den lyfte. Jag hade så många frågor. Den blonda kvinnan höll om mig och jag kände mig smått obekväm.

"Är mitt namn Charlie?" ,frågade jag osäkert.

"Ja, kommer du inte ihåg någonting?"

"Nej, jag har fått minnesförlust".

"Åh Charlie, du har ju jätte mycket skäggstubb och du är helt förändrad".

"Är jag?".

"Nu åker vi hem", Sa hon vänligt och pussade mig på kinden. Jag log och lutade mig mot hennes axel. Det kändes ändå som en stor lättnat att få komma bort från ön. Jag såg ner från rutan på mitt lilla vindskydd, och jag kunde skymta en liten gul banan på stranden och den vinkade åt mig. Jag vände snabbt bort huvudet. Jag är inte galen.

När vi kom hem berättade världen för mig vem jag är.

Jag heter Charlie Williams jag är tjugotvå år gammal och lyckligt gift med min sambo Kate Williams och vi bor i en vit enkel villa. Jag har varit strandsatt och jag kommer aldrig att glömma den dagen, 2008-03-30 är mitt förflutna.