Jag är bara tvungen att berätta om våran lilla Pontus. Visst, han dog för länge sedan. Våren år 2005 tror jag. Men jag saknar honom rejält ändå.

Han var rätt så gammal, 5 år, skulle snart fylla 6 år. Han var trött och bara låg i sin bur, jag ville såklart inte att han skulle dö, så jag ställde honom upp i omgångar, men han bara la sig ner igen. Jag satte mig vid honom, jag tog upp honom och la honom i mitt knä. Han bara låg där. Jag liksom kände hur tårarna tryckte. Men jag ville inte gråta förrän han var borta. Till slut ryckte han till så han vände sig om kan man säga. Pappa kände på hjärtat och sa; Han är borta.        Jag brast i storgråt. Han vart egentligen min syrras kanin, men jag grät dubbelt så mycket som henne. Hon var 17 då, och jag var 11 år. Nu är han begravd på våran lilla "äng". Jag tänker alltid på honom när jag går förbi där och ska fixa hos Ronja och Klara. Han hade även en sjukdom i ögat som var med lite på tråden. Det kallas något speciellt. Men man kan även säg a Körsbärs öga. Det är hinnan som sitter bakom ögat i vanliga fall, som smyger sig fram och lägger sig framför ögat istället. Det var hemskt att se honom. Han blev alltså blind på ena ögat, men även det andra började också bli likadant, men där hann han aldrig bli helt blind. Jag kommer aldrig glömma honom. Jag gråter när jag skriver det här. rest in peace pontus   <3