Så roligt när ni lägger ut saker att läsa, tycker det är jätteroligt. Letade lie och hittade tyvärr bara 1 novell som jag skrivit.. Skrev den för 4 år sedan *host* så det var ju ett tag sen. Funderade på att skriva om den lite och fixa till den, göra den lite längre kanske. Men jag sket i det och tänkte att ni får läsa den så som den är ^^

Det snöade ute. Hon satt på den hårda stentrappan och funderade på vad hon gjort för att förtjäna det liv hon levde. Vad hade hon gjort som var så illa? Var hon verkligen värd det här? "Ja", tänkte hon. "Det är jag nog. Jag är inte värd mer"

Hon suckade och reste sig upp. Hon tänkte gå hem. Det vad det sista hon ville göra, men hon hade inget val. Förr eller senare var hon tvungen att gå hem. Hem till sin pappa som inte kunde hålla fingrarna i styr. Hon blåste på sina kalla händer och började gå. Hennes steg var korta och hon gick ganska långsamt. När hon gick igenom en park såg hon några små barn som försökte fånga snöflingor på tungan. Hon log. När hon hörde att en hund skällde bakom henne gick hon snabbare, även fast hon inte ville. Hon hade varit rädd för hundar hela livet.
Eftersom hon bävade för att komma hem tyckte hon att tiden rusade iväg. Hon var hemma tidigare än hon trott.
Hon ställde sig på trappan, men hon tvekade. Var hon verkligen tvungen att gå in? Ångesten steg när hon tog tag i handtaget. Hon öppnade dörren och slängde ytterkläderna på golvet. Hennes pappa satt i soffan och tittade på TV. Hon önskade att han skulle sitta där hela kvällen, ända tills han skulle sova. Hon styrde sina steg mot köket och tog sig en smörgås. "Det får bli min middag för idag", tänkte hon och gick upp för trappan.

Det tog inte lång tid att äta upp smörgåsen och hon bestämde sig för att gå och lägga sig tidigt. Snabbt drog hon på sig en pyjamas och kröp ner i den varma sängen för att sova.
Hon vaknade en stund senare av att hon hörde fotsteg i trappan. Hon visste vad som skulle hända härnäst. Varför kunde han inte bara låta henne vara? Kunde han inte gå och lägga sig utan att gå till henne först?
Han gick fram till hennes säng och tände sänglampan. Hon hade ryggen vänd mot honom så hon inte behövde se på honom.
- Sover du? Frågade han och satte sig ner på sängen.
- Jag försöker..
- Jag kanske ska gå igen? Sa han mjukt, som vilken kärleksfull pappa som helst, men kröp ner under täcket samtidigt.
- Gör det du..
- Är du sur på mig flicka lilla?
Hon svarade inte. Hon ville bara att han skulle gå och lämna henne ifred.
- Stumpan? Inte beter man väl sig så mot sin pappa. Han rörde vid hennes arm, följde den med handen ner mot benen.
- Kan du inte bara gå, pappa? Sa hon och tog bort hans hand.
- Får jag inte stanna lite? Bara lite.. Jag kan gå sen om du vill.
Hon visste vad han menade. Han tänkte inte gå innan han fått något. Han tänkte stanna enda tills hon gav med sig. Hon orkade inte dra ut på det. Han luktade sprit, och då var han omöjlig att resonera med. Hon hoppades på att hon kanske skulle slippa nästa kväll.
Hon vaknade nästa morgon med blod på lakanet. Hon satte sig upp i sängen och såg sig omkring. Hennes rum var i en enda röra, precis som hennes inre. Hon grät tysta tårar, sådana som ingen kunde höra. Hon hade blivit bra på det nu, hon hade ju tränat på det i två år nu. Hon saknade sin mamma. Allt hade börjat när hennes mamma åkt iväg och lämnat henne ensam kvar med pappan som, efter några veckor, började dricka mängder med alkohol.

Hon reste sig upp från sängen och tittade ut genom fönstret. Hon blickade upp mot den stora himlen som aldrig verkade ta slut.
"Nej", Tänkte hon. "Nu får det räcka! Nu har jag fått nog av den här skiten"
Hon stängde fönstret och skyndade sig ner för trappan, ut genom dörren. Vägen till platsen som var hennes mål var inte lång. Det tog inte mer än fem minuter om hon halvsprang. Hon stannade. Hennes händer hade blivit kalla och hon andades rök. Hon älskade vintern. Ett tag stod hon bara där och undrade om det här verkligen var rätt. Snön knarrade under henne när hon tog ett steg framåt. Sedan ett till steg. Hon kunde skymta marken nedanför henne nu. Hon tog några steg till, men stannade innan hon var ända framme vid kanten. Hon hade ännu en chans kvar att ångra sig.
En chans att fortsätta leva. Det var bara att vända sig om och springa hem igen, men det ville hon inte. Hon ville inte leva tillsammans med hennes pappa som behandlade henne på det sättet som han gjorde. Hon tog ett steg till. Hon ställde sig precis vid klippkanten och kikade ner på marken under henne. Det låg många stenar där nere. Det var dom stenarna som skulle ta emot henne och lyfta henne upp till himlen.
Hennes hår fladdrade i vinden. Hon var lycklig. Snart skulle allt elände vara över, det här skulle bli dagen då hon äntligen fick vara fri.
Hon slöt ögonen och lät lyckan fylla henne. Hon hörde steg bakom sig i snön och hon vände sig om. Där stod hennes pappa.
Han hade följt efter henne och stod nu bakom henne med öppna armar. Han gav henne arga blickar.
Hon vände tillbaka huvudet och koncentrerade sig på marken istället. Bakom henne hörde hon hur stegen kom närmare. Paniken steg i henne. Hon log, slöt ögonen och tog ett sista steg ut i friheten. Nu var hon äntligen fri. Den nioåriga lilla flickan som äntligen blivit lycklig.