Nu har jag skrivit en ny Novell :) Lägger upp den här :D.

Natasha Bedingfield, Natasha Bedingfield! Victoria satt och sjöng sin stora systers namn. Natasha hatade det egentligen men orkade inte bry sig. Hon hatade sin fem år yngre lillesyster. Hon fick aldrig vara i fred, och hennes pappa älskade bara, den underbara lilla prinsessan Victoria. Natasha suckade ljudligt. Hennes mamma älskade henne i varje fall, men snart skulle dagen komma, dagen som skulle ta hennes mamma ifrån henne. Hennes mamma led utav cancer och skulle inte leva länge till. Doktorn hade sagt det var en obestämbar tid och att hennes mamma skulle ta vara på varje dag så gott hon kunde. Varje dag var ett Helvete för 11 åriga Natasha. Hennes pappa jobbade väldigt ofta och sov ofta på jobbet. Eftersom hennes mamma var sjukskrivet var hon hemma. Men hon var trött och låg mest i sängen. Natasha var tvungen att ta hand om sin lillasyster, Victoria var precis som deras pappa. Spydig, irriterande och totalt ointressant och allmänt elak. Hon hatade dem båda. Natasha tog sin syster i handen och lyfte upp henne i cykelstolen som var fäst på pakethållaren. Hon trampade ut på grusvägen utanför deras lilla trädgård och svängde av till höger mot skolan. Det tog bara några minuter och snart skymtade de den gröna skolbyggnaden runt hörnet. Natasha svängde vänster mot dagisgården och lämnade sin lillasyster med en klapp på huvudet. Hon var sen, igen. Hon trampade på rejält och snart kunde hon parkera den gula cykeln vid skolans cykelställ. Hon sprang längs korridoren och stormade in i klassrummet med glödande kinder. Hon bad om ursäkt eftersom hon var sen med Magistern svarade inte utav gav henne en snabb nick. Lektionen verkade aldrig vilja ta slut och Natasha kunde inte koncentrera sig så bra. Plötsligt ringde lärarens telefon, Alla i klassen ryckte till och såg på varandra. Lärarens telefon ringde ju aldrig med stort A. Han svarade generat med ett leende men snart blev hans ansikte tomt och blekt.

• - Gå ut allihopa, Men Natasha du kan stanna kvar! Natasha satt kvar, hon skulle väll få kvarsittning igen. Magistern la på och gick fram emot henne. Han satte sig bredvid henne och tog hennes händer.
• - Det var din pappa. Han tog ett djupt andetag. Han ringde från sjukhuset. Natasha började gråta, hon visste att det gällde hennes mamma.
• - Din lilla syster blev påkörd av en lastbil i morse, och hon. Lever tyvärr inte längre. Natasha fick inte ut ett ljud, Hennes syster? Men hon var ju så liten, nej hon kunde inte vara död, han skojar bara var allt hon tänkte.
• - Natasha? Magistern såg på henne med en sorgsen blick. Ska jag skjutsa dig till sjukhuset?
• - Det sista jag sa till henne var, Skynda dig nu snorunge! Natasha började gråta. Hon kände sig helt tom.
• - Natasha, jag är säker på att din syster vet hur mycket du älskar henne, älskade rättade han sig. Kom nu, du behöver nog din familj just nu. Han la en arm om hennes axlar och ledde henne ut mot den röda Volvon. Alla elever glodde på henne med stora ögon när de gick över skolgården.
• - Natasha! Hennes mamma kom springande mot henne i den vita sjukhus korridoren. Hon böjde sig ner och kramade om sin dotter. Natasha kunde se att hennes ögon var söndergråtna. Hon såg bort över rummet där de stod, i en soffa satt hennes pappa med ansiktet begravet i händerna. Då kände hon hur tårarna kom igen, all förnekelse var inte längre nödvändigt, den hjälpte inte. Inte nu längre, en blöt tår trillade ned från hennes pappas kind och landade ljudlöst på golvet. Då förstod hon att dagarna med hennes älskade jobbiga lillasyster var över.

Det hade gått en vecka sedan hennes systers död, men hennes rum stod fortfarande orört. Sängen var bäddad och den lilla Rosa flodhästen Victoria fått på sin fyraårsdag låg fortfarande på kudden, mattan låg fortfarande på sne över det bruna trägolvet och tvn visade fortfarande program efter lillasysterns glömska att stränga av den. Natasha tog ett djupt andetag och läste sin text hon nyss skrivit med darrande hand: Alla har vi ett slut, Alla kommer någon gång dö. Vissa unga vissa gamla. Victoria dog ung. Jag fick aldrig säga hejdå, min mamma lärde mig något, att alltid ta vara på samma dag. Även om man kanske inte har världen snyggaste bil, eller världens godaste mat. Kan man vara rik, rik på något så mycket mer betydelsefullt, Kärlek. Jag gav aldrig min syster någon kärlek, Varför? Jo för jag trodde hon alltid skulle finnas där, jag trodde att vi hade gott om tid och att jag om tio år kunde säga de tre enkla orden. För det är tre ord, tre ord som alla förstår vad de menar. Vart du en bor, hur gammal du en är du förstår dem. Orden har en så stark innebörd. Orden är lätta att säga, så lätta att du kan säga dem varje dag till dem du bryr dig om. Jag älskar dig, det var orden jag aldrig sa till min syster, och det kommer jag få ångra hela mitt liv.

Det var orden hon skulle läsa upp på sin systers begravning, den begravning som snart skulle hållas. Hon blickade upp mot klockan, kvart över tre. Bara en kvart kvar nu. Hon kände en hand på hennes axel, sedan en stor kropp som kramade om henne. Hennes pappa satte sig på knä bredvid henne.

• - Natasha, Jag älskar dig. Så mycket du aldrig kan förstå! Natasha kunde skymta en tår i hennes pappas öga. Han reste sig och började gå mot dörren.
• - Pappa, Jag älskar dig också! Natasha sprang fram till sin pappa och gav honom en kram. Sedan gick de hand i hand ut till kyrkan.

Natasha stod fram vid altaret och läste sin text, när hon läste de avslutande meningarna kunde ingen hålla sig för tårarna längre: Ni kanske tror min mamma inte är här idag, Men jag vet att hon är här. Hon tittar på oss från himlen hand i hand med min syster..