Jag hade lite tråkigt idag så jag bestämde mig för att skriva en ny novell till min samling (:
Så om ni har lite tid över får ni gärna läsa ^^

**Life's a Nightmare in Black .
**Jag betraktade det nogrannt. Den djupa linjen i min arm. Den hade en illröd färg och blodet började tränga sig ut. Det ville ut, ut till friheten. Ifrån det trånga utrymmet där inne.
Långsamt började det rinna nerför armen tills det slutligen föll mot golvet. Blodropparna landade ljudlöst och snart fanns där en hel pöl. Försiktigt drog jag fingret över ärret. Det var så vackert.. Den vackra färgen som spred sig. Som fick mig att känna mig lycklig för några sekunder.
Så öppnades dörren och jag skulle mötas av en bekant syn. Min mamma. Hennes mun formades till ett skrik, men inga ljud kom. Hjälplöst sjönk hon ner mot golvet och tittade på mig med tårfyllda ögon. Jag visste vad det var. Jag hade sviktit henne, igen. Hur många gånger hade jag inte låtit rakbladet föras över min arm och låta blodet tränga ur? Hur många gånger hade jag inte lovat henne att aldrig någonsin göra det igen?
Under tystnad stirrade vi på varandra. Varför kunde hon inte förstå mig, eller var det bara jag som det var fel på? Var jag en psykiskt störd jävel? Jag kände mig instängd, att behöva anpassa sig efter andra. Att behöva tycka likadant som alla andra, att behöva vara rädd för att bli nedslagen. Det var mer än jag klarade av.

Egentligen borde jag inte blivit förvånad när det hände. Det som jag väntat på så länge. Mamma skickade mig till "Ett ställe för folk som behöver hjälp" som hon beskrev det. Hon övergav mig helt enkelt, orkade inte med mig längre.
Mitt nya rum var inte alls fint. Vita väggar, vitt golv, vita möbler. Allt var för i helvete vitt. Jag stod inte ut, ensamheten ekade mellan väggarna och paniken låg som en dimma över mig. Jag fiskade upp rakbladet ur fickan, lät det dra en linje igenom min handflata och stängde handen. Öppnade den igen och tryckte den mot väggen, såg den bilda ett avtryck av blod. En tanke började ta form i mitt huvud, tänk om..?
Snabbt drog jag rakbladet över min hand, lät fingret suga till sig en del av blodet och skrev sedan på väggen. "Life's A Nightmere In Black. We are here only to lose, so Join me in death"

Där hade vi lösningen, mitt framför näsan på mig. Jag log för första gången på flera månader. Äntligen skulle mitt lidande ta slut.
För sista gången någonsin lät jag rakbladet strykas mot min arm. Jag var inte rädd, jag var förväntansfull. Jag var lycklig när jag lät rakbladet gräva djupare än någonsin förut. Nu var det över, det var äntligen över.

Den är inte så lång, men iaf :P