Först skulle jag se till att kastrera henne, så att hon inte påverkas av hormoner också när hon blir så lätt stressad. Sen skulle jag helt enkelt fokusera på positiv förstärkning, låta henne ta sin tid att komma till en och ge massa godis (pellets). De som är rädda kan ta några år innan de värmer upp mot en människa och behöver också mer tid. Det kan mer vara hennes personlighet att hon är mer rädd för människor. För mig tog det runt 2 år för att komma nära en av mina kaniner. Men han är fortfarande en skvättig kanin som är väldigt rädd av sig fast är nu en gosegris om man vet hur man ska hantera honom ☺️ Vet att i början vågade min hane inte ens komma nära mig. Jag brukade sitta i hagen och kasta pellets. Efter några månader började han komma närmare mig och jag kunde låta honom äta pellets från handen.

Mat äter hon inte om jag är inärheten. Sitter i hagen har jag gjort från dag 1. Blir bara räddare och räddare. Kastrering är inte ens att fundera på just nu då man måste ta i henne. Hon skulle aldrig klara av den stressen. Hon beter sig som en vildkanin. Gå ut i naturen o plocka in en. Så är hon. Inget normalt beteende överhuvudtaget.

#0 och #2 Normalt skulle jag säga "en del kaniner vill helt enkelt bara umgås med andra kaniner och struntar i människor, låt henne leva kaninliv (haft många kaniner som inte direkt varit kelkaniner)" men din lilla dam låter extrem, att vara så rädd konstant är ju inte sunt och det låter (på det du beskriver) inte som att hon trivs med sin tillvaro alls. Som jag brukar säga "en död kanin lider inte", det bästa kanske är att låta henne somna in och slippa leva i panik. Jag förstår att det inte är en rolig tanke, men kanske det ändå skulle vara det snällaste mot henne.  

Sen det du skriver om vildkanin: Jag har tagit hand om två förvildade kaniner (minst generation två av utsläppta kaniner), den ena var bara några veckor då jag fick hem henne och den andra var skadad (katt antagligen, förlamad i bakbenen till en början, men blev återställd med "rehab" av mig) och lite äldre (men inte vuxen). 

Ingen av dessa båda damer var som du beskriver ens i början. De var som andra kaniner, mysiga, trevliga och normala i sitt beteende. Det skulle naturligtvis varit annorlunda om de hade varit vuxna när jag fick hem de (gissningsvis hade de varit räddare då). 

De levde fritt på/runt en bondgård/visningsgård (där jag praktiserade när jag fick hem kaninerna) eftersom folk hade för vana att släppa ut kaniner de tröttnat på där (suck)…så ja, det fanns en del kaniner. 

Vad jag menar är att bara för att de inte fått mänsklig kontakt från start; så behöver det inte nödvändigtvis resultera i en livrädd kanin. Tror inte att det är den enda anledningen till din kanins rädsla.   

Den ena av dessa (den som jag fick hem skadad) var en av de mest underbara kaniner jag haft. Hon var verkligen genomsnäll och fick faktiskt den enda kullen kaninungar jag tagit i mitt liv. Hon och min mest underbara hane (någonsin) fick sju minst lika mysiga ungar. Den andra var även hon jätte trevlig och dessa båda "vilda tjejer" bodde ihop och med tre av ungarna sen och trivdes kanon bra. Ingen rädsla alls. 

Mvh/Chinesecrestedlover

Jag har haft många kaniner som bara levt kanin liv. Som bara får strosa och ha det gott. Så som jag vill att de ska ha det. Jag har inga höga krav att de ska älska mig. Jag älskar dom 😍 även trots att de inte är så kelna osv Men när jag ser att hon är såhär rädd.. Rädd för livet. Det plågar mig. Om hon ändå hade ett flykt beteende. Men hon låser sig, blockerar alla typ av känslor.

#4 Precis som jag alltid sett på kaniner också då, jag älskar de av hela mitt hjärta men sen får de hata mig om de vill (som min senaste…innan de jag har nu). 

Han attackerade mig så fort jag klev in i hagen😂. Gummistövlar var bästa försvar…mamma var han en helt annan med, hon tyckte han var jättego…jag såg honom som ett otroligt gulligt litet monster😍. 

Han var en dvärgvädur och kastrerad…men allt annat än lugn och trevlig, bet i mina stövlar, morrade konstant och gjorde utfall mot mig så fort jag kom i närheten (ingen aning om varför, han gillade mig bara inte antar jag). 

Hans brorsa (som min ena syrra ägde) som han bodde tillsammans med var lugn, mysig och en typiskt "myshög" till dvärgvädur.

Förstår att det är jobbigt att se henne så rädd, det är ju skillnad på försiktig/på sin vakt och livrädd som din lilla tjej. Det var därför jag skrev att det bästa kanske är att låta henne slippa ifrån. Aldrig ett roligt beslut att ta, men i hennes fall kanske det minst jobbiga alternativet för henne. Att vara konstant livrädd är ju inte mycket till liv liksom. Beklagar 💔

#5 jag har en hona som hela sitt liv varit sur o grinig. Men det är sån hon är. O det är hennes charm. Hon hade inte varit sig själv annars. Jag har oxå haft kaniner där stövlar varit ett krav 😄 Det är så jobbigt att se henne så här. Det var kärlek vid första ögonkastet. O då är det ännu jobbigare

Jag tror att hade kaninen fått bestämma hade hon nog velat leva, även om hon är rädd just nu. Däremot så kan ju ingen veta säkert. Kanske behöver hon byta miljö? Ibland blir man förvånad över vad som kan påverka djur. 

Hör att du är erfaren så gissar att du har testat det mesta, men en sak som jag tycker hjälper många djur att våga sig fram (så småningom) är att lägga sig ner på rygg. Helst ska man somna också, haha. Även meditation har hjälpt mig ibland vilket nog låter väldigt konstigt, men jag kan tänka mig att ens förändrade sinnestillstånd speglas i kroppsspråket av det och att det är det som skapar en annan dynamik. Sedan är det svårt att vara rädd hela tiden för alltid, speciellt om man utsätts konstant. Men vissa djur, precis som människor har ju också mentala problem. Även om jag vill tro att det mesta går att fixa. 

Svår sits oavsett, hoppas hon blir bättre.

Hej på dig! För ett år sedan skaffade jag en kanin som låter precis som din kanin (kanske inte lika extremt rädd), han lät mig inte komma nära, sprang iväg, bet mig och några gånger till och med attackerade han mina händer! Men vet du, idag är han ute på tävlingsbanorna! Jag ska försöka ge dig alla mina tips? och råd som har hjälp mig! Men kom ihåg att alla dessa saker behöver upprepas flera gånger under en lång tidsperiod så ha inte för brottom! Ta det i hennes takt! Mer än så kan du faktiskt inte göra! En sak som många kaninägare glömmer är att kaninen inte har någon aning alls varför hen bor i din trädgård, varför det är meningen att ni ska bli vänner och för kaninen är ni kanske nästan främlingar för varandra även om man som ägare redan älskar den vilkorslöst! 1. Jag läste att man kan börja med att vara i närheten av sin kanin men INTE ens slänga en blick på den! Du ska bara vara där du är och inte ge henne din uppmärksamhet. Börja långt bort från buren de första gångerna och efter någon vecka så kanske du kan närma dig henne! Det enda du ska göra är att gå runt lite, småprata för sig själv och lära henne att din närvaro inte alltid är riktad mot henne! 2. Testa lägg in mat hos henne och upprepa sedan tips? nmr 1 tills hon ätit klart! 3. Sitt en bit bort men börja rikta din närvaro till henne och småprata och kolla på henne! På så sätt börjar ni lära känna varandra lite 4. Lägg in mat och upprepa steg 3 tills hon har ätit😁 KOM IHÅG tips? 1. Var alltid ditt snällaste och lugnaste jag oavsett! 2. Inga omedvetna bestraffningar 3. Ett av dessa steg kanske tar 2veckor En liten fråga bara, bor hon själv eller ihop med någon? Kanske att hon skulle känna sig starkare och tryggare med en kompis? Ville också skulle göra henne modigare när hon ska lära känna dig? Stort lycka till! Jag tror verkligen inte på att avlivning är det rätta sättet att ställa detta till rätta😊 sånna här beteenden sitter djupt inne hos kaninen och att avliva känns bara så fel i mina ögon, hon är ju trots allt faktiskt en kanin😌 Låt mig veta hur det går!💗