Skrev ihop en liten novell på en halvtimme igår.. för att vara med i en tävling ;D Shit, har inte skrivit nåt sen jag gick på lågstadiet, men det kändes sjukt befriande å skönt när jag hade gjort det! Kanske börjar skriva mer :) Lägger upp novellen här, ni kan få kritisera vad ni vill :) Kom ihåg nu att jag skrev ihop den i ett nafs o inte alls gjorde nån riktig skiss på hur den skulle byggas upp å så (;

Köldens värme

Den kalla kvällsbrisen smekte hennes kind. Hon blickade ut över sjön, strök bort håret från ansiktet, och drog en djup suck. Äntligen kunde hon slappna av, känna att hon var fri, och bara vara. Det var länge sen hon hade känt så. Om hon ens någonsin hade känt så. För första gången i sitt liv kände hon sig hel, och stark.
För sex år sedan träffade Jennifer Karl. Jennifer jobbade som affärsbiträde i en liten klädbutik i staden, då Karl klev in genom dörren. Deras blickar möttes omedelbart, och Karl hade den där glimten i ögat, som fick Jennifer att bara smälta, även fast hon inte alls kände honom.
De utbytte några betydelselösa ord, såsom "hej", "tack" och "varsågod". Mer än så blev det inte, eftersom Jennifer var väldigt blyg, och kände inte att hon vågade ta mera kontakt.
Karl, som aldrig handlat i butiken tidigare blev förvånansvärt snabbt en stamkund, som kom in minst två gånger i veckan. Dock handlade han inte särskilt mycket, ett par strumpor, någon t-shirt då och då.
"Han kanske gillar mig ändå, eftersom han kommer in så pass ofta", tänkte Jennifer. "Nästa gång han kommer ska jag göra slag i saken, och bjuda ut honom! För det kan man väl, även om man är tjej?", tänkte hon för sig själv.
  Två dagar i streck efteråt piffade Jennifer till sig lite extra för att se så snygg ut som
möjligt; tjusig klänning, fina hårband, ljusrosa kinder och läppar. När Karl återkom till butiken, och kom för att betala sin marinblå skjorta han valt ut, utbrast Jennifer:
  -"Du vill inte.. eh..ha några strumpor också? Vi har extrapris!"
Karl såg i hennes blick att det var inte alls det hon tänkt säga, och svarade med ett leende:
  - "Ikväll klockan åtta?". Jennifer drog en lättnadens suck och log.
  Så började Jennifer och Karls kärlekshistoria. De kände båda att det var rätt, och de började prata om att flytta ihop redan efter några månader. Allt kändes sådär perfekt, som man bara ser på film. De skaffade sig en mysig liten stuga på landet nere vid en vacker sjö. Kanske inte så glamouröst, men det var vad de båda ville. De ville inte vara instängda i en lägenhet i staden, utan få lugn och ro, och bara ha varandra iFokus.
  Åren gick och de kunde inte varit lyckligare. Karl jobbade på revisionsbyrån nere i staden och tjänade ganska bra med pengar. Så bra, att han insisterade på att Jennifer skulle sluta jobba och bara vara hemma och ta hand om det lilla hushållet dem hade. Jennifer gillade egentligen sitt jobb, men Karl charmade henne så, att hon bara inte kunde säga nej. I Karls närvaro blev hon svag. Svag som människa. Hon var så förälskad att hon lydde vartenda ord han sa, och hon gjorde det med glädje.
Jennifer var lycklig, men snabbt började hon känna sig rastlös av att bara vara hemma. Huset var trots allt inte så stort, så städningen var över på ett par timmar. Karl jobbade sent varje dag, och gick raka vägen i säng då han kom hem.
  - "Vill du inte ha mat?" frågade Jennifer gång på gång, men han bara svarade att han ätit på jobbet.
"Att det kunde kännas så ensamt att dela livet med någon", tänkte Jennifer.
Karl gav all sin kärlek till kontoret, och Jennifer sin kärlek till… dammsugaren!
"Hur hände det här egentligen?", tänkte Jennifer. "När blev allting såhär?".
  För att fördriva dagarna cyklade hon in till staden, för att handla, och bara strosa runt på torget. Eftersom Jennifer alltid varit en ensamvarg hade hon inga vänner att umgås med. Under hela sitt liv hade hon trivts med att vara ensam och klara sig på egen hand. Det var ju egentligen så hon hade det nu också, förutom att hennes hjärta långsamt bröts ned. Att förlora hennes livs kärlek, var ingenting hon tänkte gå med på, tänkte hon, då hon vandrade ensam. Hon genade över parken, mellan de grådaskiga husen och gick in till revisionsbyrån, där Karl arbetade. Hon hälsade vänligt på receptionisten och hon blev visad till hans kontor. Det hon såg där inne då hon öppnade dörren, hade hon nog önskat att hon aldrig sett. Att han verkade älska sitt arbete mer än henne var en sak, men att han bedrog henne var en helt annan. Med tårfyllda ögon stod hon där, och bara stirrade på de två. Hon fick inte fram ett ord. Hon stängde dörren nästan lika snabbt som hon öppnat den, och gick därifrån i lugn takt, för att inte dra uppmärksamheten till sig då hon gick ut. Hon var så nämligen, ville inte att folk skulle titta på henne, hon ville helst hålla sig i bakrunden utan att någon knappt visste att hon fanns. Vägen hem kändes som flera mil, och hon trampade som aldrig förr på sin gamla damcykel.
  Då hon äntligen var hemma, stod Karl på gården. Han hade tagit bilen hem så fort Jennifer gick ifrån kontoret. Han hade långa utlägg om vilket missförstånd alltihopa var, och påstod sig vara helt oskyldig. Jennifer visste ju givetvis att så inte var fallet, så hon ignorerade bara allt han sa. Hon hade ingenting att säga honom. Hon kände sig så sviken och trampad på. När Jennifer inte lyssnade på honom och bara gick vidare in i sovrummet utan att möta hans blick växte hans irritation, och han blev snart irriterad. Han började skrika och slå med armarna runt omkring sig, men Jennifer sa bara att hon inte ville höra, och att hon inte ville ha med honom att göra mer. Rasande slet han tag i hennes arm och kastade ner henne på golvet. Han hade tappat fattningen totalt. Han började slå och sparka så hårt att Jennifer tappade andan för en stund. När Jennifer inte längre gjorde motstånd skakade han på huvudet, vände sig om och gick därifrån. Det var det sista hon såg av honom.
Även fast de känt varandra så länge så kändes han som en helt främmande människa. Vem var han egentligen? Hennes näsa blödde och hon kände sig helt öm i kroppen, men det som kändes värst var henne brustna hjärta och sårade själ. Hon kände sig så värdelös som människa, hon kände skam, skam för att hon litade på honom, och för att hon varit så dum att hon stannat kvar hos honom i alla dessa år. Hon orkade inte tänka mer. Hon plockade ihop det viktigaste av sina grejer och lämnade huset, för att aldrig återvända.
  Den kalla kvällsbrisen smekte hennes kind. Hon blickade ut över sjön, strök bort håret från ansiktet, och drog en djup suck. Äntligen kunde hon slappna av, känna att hon var fri, och bara vara.