Det är ju så de har fått fram "Renrasiga raser inom olika arter som kaniner,hundar och katter mm tyvärr också varför många av dessa är svårt handikappade idag

Ja det är sant. Det är anledningen till att jag är emot djuravel. Det är inte bra för djuren och är anledningen till att husdjur inte klarar sig utan oss människor eftersom vi lagt oss i deras naturliga sätt, för avla fram dem så att de blir "fina" och passar in på människors bild på hur ett djur ska vara.

Kaniner är väldigt tåliga för inavel och precis som #1 säger så är det så nya egenskaper "koncentreras" och avlas fram. Däremot ger inte inavel i sig själv defekter på kanin, då får du närma dig 100 % inavel (som bara ger inavelsdepression= få ungar) och t.ex. en mor-son PARNING ger 25 %.  När du inavlar/linjeavlar begränsar du genpoolen och gör det således lättare att få fram en önskad egenskap.

Förutom det är det bra för att få fram defekter som kan ligga dolt i linjen. Inavlar du är det större chans att få fram defekterna och då kan man utesluta linjen ur Avel innan defekten sprids vidare. Jag köper hellre kanin från en som bedriver seriös linjeavel än en som bara utavlar, då vet man exakt vad man får och har inte helt plötsligt bettfel på varenda unge.

Det vanligaste är att kaninerna är kusiner eller förälder och unge. Syskonparning är inget att rekommendera men det förekommer vid brist på avelskaniner inom respektive ras.

Ja, det är vanligt. Både dels för att föra bra egenskaper vidare och för att testa sina linjer.

Inavel hos kaniner ger inte defekter om kaninerna är friska så jag ser inte varför det skulle vara "äckligt"

Okej, tack för alla svar. Då har jag lite mer förståelse. #5 Att jag tycker det är äckligt beror väl mest på att jag anser att inavel är fel. För att testa linjerna kan jag förstå, men inte för att föra egenskaper vidare. :)

#6 Beror väl på vad man avlar mot. Många inom utställning avlar ju för att bevara vissa egenskaper i sina djur för att sedan förbättra andra. Så där måste man ta vara på alla egenskaper man verkligen kan behöva längre fram.

Var gång jag diskuterar detta ämne blir folk upprörda, särskilt uppfödare som känner sig trampade på av mina frågor och det är verkligen inte min mening. Jag tycker att ämnet är oerhört intressant så jag vill inte undvika ämnet heller. Jag förstår att man som seriös uppfödare vill veta vad man har. Man vill ju undvika att skadliga recessiva anlag går vidare i flertal generationer för att sedan poppa upp! Det skulle jag också vilja veta. Det finns dock svårigheter med att använda inavel som metod för detta. På PawPeds skriver Ulrika Olsson så här, hon nämner här katter som art och jag vet att det finns skillnader men genetiken är densamma: "Varför är då inavel så farligt? En sak - som nästan alla uppfödare känner till - är att det innebär en ökad risk för dubblering av skadliga eller dödliga recessiva gener. Den dubbla kromosomuppsättningen skyddar oss annars i stor utsträckning från den risken, i en population som inte är alltför inavlad. Alla individer bär på några skadliga recessiva gener. En del uppfödare menar att inavel rensar ut de skadliga recessiva generna och leder till en friskare ras i framtiden. Men för det första så rensar inte inavel i sig själv ut någonting, utan den måste i så fall kombineras med en kraftig selektion för att oänskade gener ska rensas bort. För det andra måste man inavla väldigt kraftigt för att få alla eller nästan alla loci homozygota, så att man kan se vad katterna bär, och rensa bort alla oönskade gener. Para en hona med hennes bror, och 25% av alla loci är homozygota. Para sedan två av deras avkommor med varandra, och 37,5% av ungarnas loci är homozygota. Och sedan tar vi två av DERAS avkommor och parar dem med varandra! Nu är inaveln så stark att de flesta uppfödarna skulle backa. Men fortfarande är "bara" 50% av ungarnas loci homozygota. Så trots denna drastiska inavel kommer vi åt långt ifrån alla potentiellt skadliga recessiva gener." http://pawpeds.com/pawacademy/genetics/breedtoavoid/index_se.html

Jag vill inte skapa bråk eller få folk att känna sig förnärmade, det jag vill är att hitta någon som själv använder inavel som metod och kan förklara på ett bra sätt hur de själva resonerar kring det här. Har det uppkommit defekter och hur länge fick man inavla för att de skulle träda fram? Fick avkommorna avlivas och hur ställer man sig till det? Nu dyker det alltid upp några uppfödare som säger att det där inte gäller just deras art eftersom den "klarar av en högre inavelsgrad". Ja det kanske kan hända men i så fall skulle det vara intressant att klura ut VAD det är som gör att recissivt burna skadliga defekter inte uppträder vid inavel.

#8 Intressant text, men kan inte komma ihåg att jag någon gång hört uppfödare påstå: "En del uppfödare menar att inavel rensar ut de skadliga recessiva generna och leder till en friskare ras i framtiden." 

Det jag hört att folk använt inavel för är för att kolla om det finns genetiska defekter i stammen. Och genom att dubbla generna så dubbelkollar uppfödare om det uppkommer defekter eller inte. Detta för att kunna plocka ut djur från Avel direkt istället för att det skulle uppkomma defekter 3-4 generationer ner i stammen. Och därför bara behöva utesluta några få djur istället för att behöva utesluta en hel stam.

#9 Det är ett intressant ämne! :) Och det är inte fel att använda linjeavel för att utesluta defekter, samt vet vilka som passar till Avel och inte.

Jag har ett exempel på linjeavel som visserligen rörde sig om en tjuvparning mellan två kullsyskon. Alla 7 ungar i kullen blev helt normala, men alla blev väldigt lika varandra. Inte så konstigt i och för sig :)

#10 ja det är samma sak som jag hört :) Du skriver: "genom att dubbla generna så dubbelkollar uppfödare om det uppkommer defekter eller inte. Detta för att kunna plocka ut djur från Avel direkt" Men för att dubbla generna måste man ju, presis som texten beskriver, göra syskonparningar i många led. En enkel syskonparning ger bara ca 25% dubblerade gener och det är detta som gör det så svårt. Jag har inte räknat exakt men det krävs säkert syskonparningar i tio led för att hela genomet ska bli homogent. Det tar så klart flera år så det är inte direkt ett snabbt sätt att kolla vad man har :-P

 Det räcker ofta med bara en PARNING mellan syskon eller mor/son (som är vanligast har jag för mig) för att det ska dyka upp defekter på någon unge. Ibland gör man en till. Mer än så brukar inte behövas.

Räcker oftast med en defekt unge för att uppfödaren ska ta föräldrarna ur Avel.

Okej, ja det är klart att om man har tur syns eventuella defekter efter en PARNING :-) fast det behöver som sagt inte upptäckas så direkt.