Efter denna finns det tyvärr inget mer från mig i skrivväg ^^ Skrev denna 2003, 4 år sedan. Vet att den känns väldigt hackig, speciellt i dialogen. Kom inte på något som dom skulle säga när jag väl skrev den och vill bara komma till saken, hehe ^^ Inte haft orken att skriva om den så den är alltså lite "hackig".

Hon och Han

Hon vaknade med ett stort leende på läpparna. Hon hade drömt om honom igen, han med ett stort h. Hon var ju så kär i honom. Han var den enda hon ville ha, men hon visste att det inte skulle gå. Hon fick inte vara kär i honom. Det var farligt, världen fick inte veta. Hennes kärlek hade gått till honom som man inte fick vara kär i, han var förbjudet område, det visste hon. Leendet försvann fort och drömmen försvann i en osynlig dimma för att glömmas bort. Ingenting kunde ändra på den situationen.
"Jag pallar inte mer" sa hon till sig själv. Hon ville bara lägga sig ner på sängen och sluta existera. Då skulle allt bli så mycket lättare för henne. Tårarna började bana en egen väg ner för hennes kind.
Hon var svag. Tidigare hade hon varit stark, inte brytt sig alls om några andra, men det hade förändrats. Hennes skyddande skal hade brustit och hon hade blivit svag igen. Allt hade blivit precis som det var innan. Hon hade åter blivit olycklig.
Hon reste sig långsamt upp från sängen och tittade på sitt rakblad. Ett rakblad som ingen visste att hon hade.
Hon tänkte på honom. Hon levde bara för hans skull. Rakbladet som låg på bordet och gav falska löften om frihet var väldigt lockande, men han hindrade henne. Hennes kärlek var för stark och tankarna för många. Hennes tankar på honom var nog för att hon skulle vända bort blicken.

Lite senare ringde telefonen. Det var han. Han ringde för att berätta att han skaffat sig en flickvän. Hon svarade att hon ville träffa honom nu, på ett café inne i stan. Han kom tolv minuter försent.

När han gick in på caféet satt hon redan där inne och drack te. Han satte sig ner mittemot henne och frågade om det var något speciellt hon ville.
- Jag är kär i dig, sa hon, utan att se på honom.
- Va? Är du allvarlig?
- Ja. Jag har varit kär i dig jättelänge men nu orkar jag inte mer. Jag är för svag. Jag har varit med om liknande med nu är det något speciellt. Du är värd att dö för..
Han svarade inte. Han bara stirrade på henne som om hon var dum i huvudet. Hon mötte hans blick för en kort stund. Han hade så enormt vackra ögon. Hela han var enormt vacker.
- Jag ska dö förstår du..
- Va? Vad menar du egentligen? Du ska inte alls dö!
Han såg på henne med undran i blicken. Han förstod inte alls vad hon pratade om.
- Jag ska visst dö. Jag har försökt ta livet av mig förut, men du vet att jag aldrig har lyckats.
Det visste han. Ärren på hennes handleder och på henne hals sa mer än tusen ord.
- Jo, men alltså, jag ska dö. För dig.
Hennes ögon tårades och hon fortsatte.
- Jag ser ingen annan utväg. Jag har blivit så svag. Jag klarar inte av det här. När jag började älska dig blev allt för mycket! Det var därför.. Det var därför som jag förgiftade mitt te. Jag använde det här, sa hon, och höll upp en liten flaska. Symbolen på döskallen gick inte att misstolka.
Han såg på medan hon drack ur sin stora tekopp. Han såg hur hon hade börjat gråta. Han såg, men gjorde inget. Han bara satt där och såg på, det var för mycket på en och samma gång. Han, med stort h, gjorde ingenting för att stoppa henne.
Hon reste sig sakta upp och gick ut genom dörren för att aldrig mer återvända.
Hon gick in i skogen, den enda plats där hon kände sig trygg, och väntade. Hon lade sig bredvid det största träd hon kunde hitta och väntade på döden. Sakta slöt hon sina ögon för att aldrig vakna igen. Hennes mobil började pipa men hon hade inte kraft nog för att ta upp den och se vad som stod på skärmen. Hennes liv rann ur henne utan att hon såg vad som stod i det SMS som mottagits. Det var skickat från han. Han med ett stort h, hennes stora och enda riktiga kärlek. I det meddelande som hon aldrig någonsin fick läsa stod det: "Snälla, dö inte ifrån mig. Jag har inte velat erkänna det, men jag älskar dig också. Snälla lämna mig inte. Puss och kram /Han"