Här kommer en liten novell om en kanin vid namn Fenix (: Den är inte särskilt bra, för jag slarvskrev den, men iaf. Ta er gärna tid att läsa (:

Fenix var en helt vanlig kanin. Eller ja, han såg ut som en vanlig kanin, men egentligen var han rätt ovanlig.
Han bodde hos sin matte, Veronica, i en stor utebur. Där bodde också hans syster Cinzy, som även var hans bästa vän. Buren stod på en stor tomt, och på dagarna sprang dem ofta lösa och undersökte nya saker hela tiden. En gång hade Veronica gjort ett tappert försök att odla potatis, men ni kan ju nästan gissa hur det gick? Jag ger er fem ledtrådar, C I N Z och Y.
Japp, Cinzy var ett riktigt litet matvrak, allting slank ner. Ibland snodde hon jucie från Veronicas drickglas och ibland en bit av frukostmackan. Okej, så Cinzy var inte heller en helt vanlig kanin.

Men, tillbaka till Fenix som berättelsen egentligen handlar om. Det var en gång (här måste jag bara avbryta och säga, är det inte fint med en klassisk inledning som denna?) en farbror som berättade för en flicka som berättade för en pojke som berättade för en dam som berättade för en man som berättade för mig om Fenix, Fenix fågel.
Egentligen var det inte en fågel, det var ju en kanin, som jag sa ovan. Han var döpt till Fenix fågel just för skojs skull. Men Fenix tog det fullt seriöst.
-Lilla Fenix, tänk om du någonsin skulle flyga! Sa Veronica hela tiden, varje dag. Det är väl klart att man blir fundersam, när man är en liten glad kanin som Fenix var. Inte kunde man väl då begära att han skulle låta bli att prova?

Så en vacker dag när han och Cinzy var ute på tomten och slappade så reste han sig.
-Vart ska du? Frågade Cinzy sömnigt. Hon hade precis vräkt i sig två morötter och var utmattad av det intensiva tuggandet.
-Jag ska gå en promenad, svarade Fenix. Eller ja, jag tänkte flyga faktiskt. Cinzy brast ut i ett skratt. Ni kanske inte tror att kaniner kan skratta, men det kan dem. Det syns inte, men för andra kaniner syns ett klart och tydligt leende på läpparna.
-Du, flyga? Måste jag påminna dig, käre broder, att du är en kanin?
-Amen hallå, har du inte hört talas om fågelhundar? Jag menar, de är ju hundar, men dem kan flyga ändå, det hörs ju på namnet! Varför skulle då inte jag kunna flyga minst lika bra, jag har ju t.o.m långa öron!
Cinzy funderade ett tag över detta, och bestämde sig för att det lät förnuftigt.
-Du har rätt, svarade hon. Fenix log stolt och trippade iväg. Han tog en genväg genom grannens bakgård och fortsatte vidare mot klippan. Där hade han varit många gånger tillsammans med Veronica, det var jääättehögt! En hel meter faktiskt!
Jag får erkänna att Fenix var höjdrädd, så han tyckte iallafall att det var högt. Men det är inget vi ska klanka ner på honom för, alla är vi rädda för något.

Hursomhelst så kom han slutligen fram och såg sig om. Ingen i sikte, då skulle alltså ingen få bevittna den fantastiska händelsen som snart skulle utspela sig. Han suckade, men ändå var han lite lättad. Tänk om det skulle vara misslyckat, då hade det varit mer än pinsamt!
Så han spetsade öronen, eller ja, siktade dem rakt ut, som "flygplansöron" och hoppade.

Kabrak! Han föll ner i gräset. Snabbt var han på benen och ruskade på huvudet. Det värkte i en av kindtänderna och han kände sig besviken. Kunde han inte flyga? Hade han gjort fel? Efter yttligare fem misslyckade försök gav han upp och skuttade ledsamt hemåt. Veronica mötte honom halvägs.
-Åh Fenix! Utbrast hon och tog honom i hennes famn. Jag har varit så orolig! Du får inte bara springa iväg sådär!
De fortsatte gå tillsammans och när de nästan var hemma sa Veronica:
-Tänk om du kunde flyga ändå. Men ja, du är ju kanin, så det är ju faktiskt omöjligt.
Och oj, vilken chock han fick! Han var tvungen att stanna och stirra på matte en lång stund.
-Kommer du? Han fortsatte gå en bit efter och surade.
Tänk matte, om du kunde sagt det innan jag slagit mig gul och blå..

Komentera? (: