Jag har haft kanin i över 10 år nu och såklart har det hänt både roliga och mindre roliga saker. Man lär sig genom erfarenheter även om det ibland känns ohyggligt jobbigt. Att din dotter lägger skulden på sig själv är (tycker jag) både bra och dåligt. Hon visar att hon bryr sig om djuret och kan ta ansvar trots till unga ålder, det som är dåligt är ju att hon inte ska behöva det egentligen då det var en olycka. 

Jag har varit med om bland annat att honor dött i samband med förlossningar och då blir ju såklart tankarna om varför man valde att para henne men att man samtidigt tänker på att det kanske fanns en anledning till det. Jag har också varit med om allt från sjukdomar till benbrott och många av dessa har varit saker som jag inte kunnat rå för. Djur, precis som vi människor, kan råka ut för olyckor och bli sjuka. 

Ett benbrott som jag känner mig olustig med var med min gammeltant. Hon bröt ena tåbenet men hoppade omkring precis som vanligt. När jag märkte det hade det redan börjat läka så med andra ord hade jag missat det. Och då frågar man sig själv om hur f*n man kunde missat det.

Till din dotter om hon läser - Att du bryr dig visar att du är en jättebra djurägare! Olyckor händer men en bra djurägare känner smärtan men lär sig av det ❤️

#1 Bra skrivet! :)

#1 tack Henni-Chan. Fint skrivet! Ditt inlägg värmer❤️:)

Vad hemskt att hon känner att allt är hennes fel…   Men som #1 redan så bra uttryckt, så visar det på empati, känslor och ansvarstagande!  

Jag har inte varit med om några allvarliga olyckor med just kaniner, men en har hoppat från famnen ner till marken och en annan har försökt hoppa genom ett stängt fönster, en unge fastnade i en tom höhäck.   Ingen skadades dock, som tur var.

Däremot så har två av mina kaniner blivit akut sjuka, och gick inte att rädda.  

Andra djur har jag varit med om dödsolyckor med,  min hund blev överkörd och min hamster rymde och blev klämd i en soffa  (mitt fel, jag var 9 år och hade glömt stänga burdörren),  hade så dåligt samvete för det, minns jag!

Det dummaste jag ångrar är 2 grejer. 
Jag avlade på en lejonkorsning som uppvisade tångbett vid 1 års ålder, efter hon fått två kullar. Kontaktade köparna och informerade dom, men alla ungar klarade sig utan defekter men fick avelsförbjud. 

Sedan det andra hände för ett år sedan. 
Jag hade bråttom och råkade sätta min dominanta belgiska hare-hona bredvid syrrans dominanta dvärghare-hona. Hagarna stog tätt intill varandra och jag märkte inget då jag städade burar och det skulle bara ta 2 minuter. 
Jag städade, hämtade min hona och satte in henne. 
När syrran skulle ta in sin dvärghare såg hon att hennes hona inte stödde på ena frambenet & hon blödde. Jag kollade över henne och såg att en tå fattades, samt benet va blottat. Vi skulle in till vet(11 på kvällen, fredag kväll) och jag kollade över henne mer så såg jag att benet va brutet, men ingen benpipa pekade ut. 
Sagt och gjort, in till veterinären och honan opererades. 
Idag, snart 1 år senare så är hon helt återhämtad, har haft kull och ska börja hopptävla igen nu när det börjar bli varmare ute. 
Många tycker jag är hemsk som inte lät henne somna in på en gång, men hon är fullt frisk idag, vilket veterinär intygat flertalet gånger. 
Klart jag mådde dåligt över att ha slarvat med avståndet mellan burarna(då syrrans hona fått benet in till min hona, som bitit tag i henne och ryckt till) men samtidigt "slutade" det bra ändå.

Ja.. Min förra kanin Stampe handlar det om. Han dog inte av det men han gick tyvärr bort för inte jättelämge sedan. Aja till grejen. Jag höll i Stampe och en matskola för jag hade lite bråttom. Då ställde jag ner matskålen och Stampe hamnade som på halva så han trillade ner. Och oj vad mitt samvete var dåligt den tiden. Som tur var gjorde han sig inte illa men han landade typ på snedden och jag var jätteorolig i flera veckor. Ville ju inte att han skulle dö redan då liksom…jag sa typ"förlåt förlåt Stampe, det var inte meningen", som om det hjälpte. Men han dog ju inte av det lyckligtvis men samvetet…jaa det var inte roligt! Så jag mådde alltså inte så bra efter. Din dotter ska verkligen inte ha dåligt samvete. Det var absolut inte hennes fel. Finns om hon vill prata eller liknande ;)

Ni tog iallafall rätt beslut även om det känns väldigt tungt

Tack snälla för era svar! Uppskattar oerhört mycket att ni tagit er tid att skriva:) dottern har fått läsa, och jag tror att det är bra för henne att veta att hon inte är ensam i det här:)

Inte direkt en olycka men en olycklig händelse som också fick mig att känna skuld var när jag insåg att min kanin hona hade bettfel, när jag upptäckte det var det väldigt grovt och jag kände mig hemsk som inte upptäckt de tidigare, hon skulle vara "bettfels kontrollerad" så jag tänkte inte på det, men kände mig verkligen hemsk att jag inte märkt det tidigare.

#9 tack för ditt svar! Ja, jag kommer ihåg den händelsen:(

11 åriga dottern får läsa allt ni skriver! Det är så onödigt och ledsamt att hon lägger all skuld på sig själv för något som var en olycka. Hon har sedan olyckan gång på gång upprepat att hon har " mördat Trixi", och att allt är hennes fel. Det är så hemskt att veta att hon känner så. Detta har ju också lett till att hon är vansinnigt rädd att något ska hända hennes nya kanin Bosse. Det är inte lätt:(

Jag använde en gammal klosax som uppenbarligen inte var tillräckligt slipad. När jag skulle klippa kaninens klo på baktassen vek sig saxen. Allting såg dock fint ut just då. När jag var klar med alla klorna insåg jag att klon hade lossnat. Den klon växte aldrig ut normalt igen utan skruvade sig. Självklart man lägger skulden på sig själv. Jag borde ha insett att den saxen sett sina bästa dar och köpt en ny, samtidigt så var ju inte det någonting jag väntade mig skulle hända.

Minns när min gamling var ca 1 år och var ute och hoppade i rummet där alla kaninburarna stod. (Inneburar) Där han bettag i sin pappas galler men istället för att bara gnaga på gallret så fastnade han. Slutade med att han fick panik och bara ryckte tills han kom loss.. Kollade senare genom hans tänder och då såg jag inte längre några framtänder i överkäken. Så jag fick panik och vi rusade in till veterinären. Men vi fick veta att de bara hade knäckts så att dem skulle växa ut igen utan problem. Idag har har riktigt fina tänder igen. Men sådan panik jag fick och frågade mig själv varför jag lät honom skutta där inne. Samma gäller då jag hade en kull kaninungar och ena gallerbiten hade försvunnit så skulle byta bur till dem. Vilket vi inte hann. Då vi skulle iväg på utställning dagen efter. På morgonen när jag. Och min bästa vän skulle hämta kaninerna vi skulle ha med så var ena kaningen (3v) borta. Paniken som uppstod där var inte rolig. Men vi hittade honom och tyvärr fick han en liten rubbning på ena framtanden. En veterinär fick kolla på det och kunde inte se något fel. Och köparna till ungen fick fundera kring hur de ville göra. Men de valde att ta honom ändå efter att en vet hade kollat. Hade en äldre kanin som inte ville äta ordentligt. Hon rörde sig men blev snabbt stillasittande och vi avvaktade en dag till. När vi åkte in med henne hade hon ingen ork och fick somna in.. Ångrar än idag att jag inte uppmärksammade problemet tidigare.. Men var fortfarande oerfaren till de problemen då. Men är idag väldigt uppmärksam. Finns så mycket man anklagar sig själv över, men det är så svårt att veta att det skulle hända något just då det hände.

Visa gärna detta:

Det kommer alltid hända olyckor omkring oss här i livet, och självklart ska man få sörja och vara ledsen och arg men sen måste man komma över det. Det går tyvärr aldrig att få det ogjort. Och jag vet att man vill tillbaka och ändra på vad som nu gick snett så att det inte hade hänt men det går aldrig att göra det. Man kan bara lära sig av sina upplevelser. Även om jag tycker att detta inte ALLS var ditt fel, du kunde ju inte veta att hon skulle fastna i din tröja, hon kunde lika gärna fastnat i något helt annat. Du kommer aldrig kunna fixa till olyckor men det kommer alltid nya chanser! Du kanske redan har eller någon gång kommer få ett nytt djur och då kommer du få en ny chans och göra det så bra som möjligt. Och förhoppningsvis slipper du olyckor. Det är tråkigt att det händer hemska saker ibland men det är en del av livet, man kan inte kontrollera och fixa till allt även om man hade önskat att det gick. 🙂

Här hemma händer det små "olyckor" ganska ofta. Inte några direkt skadliga än som tur är! Men dem kan ge lite dåligt samvete ändå. Man får helt enkelt göra så gott man kan och lära sig av dem så man kan försöka undvika att det händer igen i framtiden.

Min kanin blev nämligen blind för någon månad sedan (han är bara åtta månader) och han har sen han kom hit alltid sprungit lös inne, han är extremt kvick och kommer rusande utan att alltid ser det så har flera gånger varit på väg att trampa på honom. Måste också vara jätteförsiktig när jag ska flytta möbler eller ställa saker på backen. Skulle fixa något i soffan och flytta soffbordet lite vilket resultera i att han sprang rakt in i ena bordsbenet! Fick så dåligt samvete för det!

Är rädd att han en dag ska göra sig riktigt illa för att han sprungit in i något eller att han hoppar upp i sängen när jag inte är hemma och gör sig illa när han ska försöka ta sig ner (än hoppar han bara upp på nätterna om jag varit borta för länge under dagen så jag kan sätta ner honom på golvet igen). Men samtidigt vill jag inte ta bort friheten för honom att verkligen få springa runt som han vill och få vara med  när man gör saker. Är träning för oss båda att anpassa sig och miljön.

Delar med mig av min historia om Lollo och stolen. Som tur är slutade den lycklig men ändå.

Min mamma hade satt in en stol i Lollos inhägnad så att hon (min mamma) skulle kunna sitta i den medan hon klippte klorna. Men sedan tyckte Lollo det var så kul att hoppa upp på den så jag tyckte det var onödigt att ta bort den (vilket jag verkligen skulle ha gjort!) Så jag gick och satte mig hos min andra kanin och lekte lite med honom. Jag skulle precis bara kolla vad Lollo höll på med så har hon hoppat upp på armstödet ( ca 1 meter från marken) och jag ser bara i slowmotion hur hon ramlar ner och landar på ryggen!

Jag fick panik och sprang in till henne. Hon reste sig snabbt och försökte låtsas som om ingenting hänt (hon är väldigt tuff) så hon skulle tvätta sig men då fick hon inte upp tassarna! Det såg så läskigt ut, hon bara viftade med tassarna. Så jag tog upp henne, men sedan var hon som vanligt igen. Hon blev aldrig skadad eller så som tur var. Hon har verkligen änglavakt!

Nu låter det som att jag inte bryr mig om mina djur alls. Men först blev jag ju förstås orolig, men sedan när hon var normal igen höll jag bara extra koll på henne. Jag kände mig lugn eftersom hon är väldigt tuff osv. Jag vet att man inte ska tänka så men det var som att hon sa till mig att allt var bra.

Så jag mådde väl lite sådär. Självklart ångrade jag mig att jag inte tog bort stolen, men gjort är gjort.

Tack för era svar:) jag är så glad att så många vill svara och ni skriver mycket kloka saker:) hon ska få läsa dom:)