Idag konstaterades att vår 7-årige hankastrat har thymom, en stor tumör framför hjärtat. Det känns tungt att få ett sådant besked, och veta att det är obotligt. Jag vet att han levt ett långt bra liv, och att han fått fler år än många andra. Men tungt är det. Han äter och skuttar runt och umgås som vanligt med sin livskamrat, men hans ögon står ut och hans andning är tung när han blir nervös eller upprörd. Han vilar också oftare. Jag kunde välja om jag skulle låta honom somna in på kliniken idag efter röntgen, eller ta hem honom och ge honom en liten tid till. Jag valde det sista. Nu har vi en vecka till tillsammans, och dagen innan nyårsafton ska han få vandra vidare. Om han inte blir akut sämre förstås, då får man ju åka in innan. 

Det känns hemskt att ha en bestämd tid bokad då hans liv ska ändas. Jag får en stor klump i magen och tårarna faller när jag tänker på det. Men jag vet ju att det inte finns något att göra, och att det är min plikt som djurägare att fatta de beslut som krävs för att kaninen inte ska behöva lida. Och allt detta precis nu till jul också, när man skulle vara glad och bara ha det mysigt. Nu är man ju bara ledsen och nedstämd. Min fina lilla nin…

Jag citerar nedan lite fakta om thymom:

"Thymom är den ovanligaste av de tumörformer som tas upp här. Det är en tumör som uppstår i thymus framför hjärtat. Den kan uppstå på både unga och äldre kaniner. De första symptomen är vanligtvis att kaninen får utstående ögon, ibland med framfallna tredje ögonlock (en hinna som kommer fram ur främre ögonvinkeln). De utstående ögonen orsakas av att tumören trycker på de stora blodkärlen runt hjärtat. När tumören blivit stor nog kommer den dessutom att trycka på lungorna så att kaninen får svårt att andas."

Länkar även till sidan:
http://www.veterinaren.nu/artiklar/kanin/tumorer/tumorsjukdomar-kaniner/195