Måste skriva av mig lite. Igår var den värsta "alla hjärtans dag" jag någonsin upplevt. Sambon och jag steg upp för att äta frukost, sedan skulle jag åka iväg till gymet och han till universitetet. På något vis hade vår fina lilla kanin Mange lyckats lirka upp dörren till sin bur under natten och satt mitt på golvet i vardagsrummet - tack och lov för det, annars hade vi kanske inte märkt att något var fel! Jag lade märke till att höhäcken fortfarande var full sedan kvällen innan, och när jag gav henne en pellets tuggade hon den jättelångsamt och konstigt. När jag tittade närmre såg jag att hon också andades med öppen mun! Det är, som ni säkert vet, ett mycket dåligt tecken! Min sambo kom och tittade närmre på henne medan jag väntade i telefonkön till djursjukhuset. Mange verkade må riktigt dåligt, hon böjde nacken uppåt och verkade ha riktigt svårt att få luft ordentligt. Efter att ha fått kontakt med veterinären åkte vi direkt till djursjukhuset med Mange i transportbur. Vi förstod att läget var allvarligt, i bakhuvudet visste jag nog att det inte fanns mycket att göra, men såg till att föra över ordentligt med pengar till kortet via mobilen, ifall det skulle finnas någon avancerad behandling för att rädda henne… Väl framme fick vi vänta några minuter, sedan träffa veterinär direkt. Hen konstaterade att Manges hjärta inte slog som det skulle, och rådde oss att låta henne somna in. Därefter minns jag ärligt talat inte riktigt vad som hände, Mange fick något slags anfall i min famn och veterinären halade snabbt fram sprutan och avslutade hennes lidande. Jag är så ledsen över att ha förlorat min lilla vän, inte ens fem år blev hon. Det värsta är att hon dog i uppenbar smärta, har förskräckligt dåligt samvete över det. Men jag är tacksam för alla fina stunder vi haft tillsammans, och för veterinären som var otroligt proffsig och vänlig, det kan inte vara ett lätt arbete!