Hittade en text jag skrivit också. Skulle inte kalla det novell utan alltså snarare en text ^^ Här kommer den.

Hon satt i ett rum av vita väggar. Hon öppnade munnen och viskade "hjälp mig" men hennes viskningar krossades mot väggarna. Orden var som glas.

Det var bäst att vara tyst och inte tala, annars blev det glassplitter på golvet. Hon kröp ihop i ett vitt hörn och tryckte örat mot väggen.

Lyssnade efter hjärtslag. Längtade efter närhet.

Målarfärgen på hennes fingrar klamrade sig ännu fast. Kanske var det kärlek. Hon hade målat färger på golvet igår, målat de ord hon inte kunde säga. Hon ville inte tvätta bort färgen. Inte än. Hon ville vänta tills den flagnade av. Färgen på fingrarna gav en sorts närhet, en närhet hon inte känt på länge.

En närhet hon saknade.

Hon ville åter känna känslan av hud, känna hur kyssar smakar, känna doften av en annan människa. Hon var trött på väggarnas tunga andetag. Trött på de vita väggarnas ögon som stirrade på henne vart hon än befann sig i rummet.

De omringade henne hela tiden.

Ibland vaknade hon på natten och fick bita i kudden för att inte skrika. Om hon skrek skulle de aldrig låta henne komma härifrån.

Vassa naglar rispade hennes hud. Blodiga fingertoppar rev mot väggen.
Hon strök sin hand över sina ärrade handleder och lyssnade till den genomträngande tystanden.

Dörren öppnades och en sköterska kom in och såg på henne med mörka ögon. Sköterskan ställde ner ett glas vatten på sängbordet och försvann sedan snabbt ut igen och låste dörren om henne.
Hon visste att sköterskan tyckte att hon var konstig. Det var därför hon var här. För att lära sig att bli normal.

Hon ville inte vara här längre.