Jag har haft Micke i ungefär tre år nu och han har varit lika skygg sedan start, även om det är bättre nu (ganska mycket bättre). Men han hatar fortfarande att gå i koppel, men älskar att springa. Flera gånger har han på ett eller annat sätt lyckats rymma. När han rymmer tar han sig en liten tripp, aldrig ens utanför trädgården, som är ganska stor så vi bor utanför stan. Då när han rymmer är det enda att göra att öppna dörren till hans Hage och vänta, för när han blir hungrig har han hoppat in varenda gång. 

Härom veckan pratade pappa med mig och frågade om jag verkligen hade samma intresse för att sköta om Micke som i början, jag var elva då, nu är jag fjorton. Så jag ljög inte. Jag sa att 'nej det har jag inte'. Jag orkar inte streta på honom selen och "gå ut och gå" (det enda han gör på våra promenader är att springa runt buren. 

Men jag känner Micke, och han skulle aldrig trivas i en högljud barnfamilj som vill gosa och hoppa hinder med honom. Micke vill ut och springa ömsom bo i sin Hage. 

Så min fråga till er som orkat läsa denna texten är att om ni var jag, skulle ni ta risken att låta Micke leva det liv han trivs med och släppa ut honom? Finns det någon som släpper ut sin kanin då och då? Jag hoppas att jag inte framstår som om jag inte älskar min kanin, för det gör jag verkligen och jag vill att han ska ha det bra.

Tack på förhand!