Jag är fullt medveten om att många kommer anse att detta är oansvarigt, horribelt, djurplågeri och allt annat. Jag ser det som en möjlighet att höja livskvaliteten och på sätt och vis spara ett liv.

Jag har en blivande avelshane som har ett ganska taskigt temperament.  Egentligen är han rädd och osäker, och det är väl inte undra på.. först bo med sina syskon till 16 veckors ålder, slitas upp därifrån och åka bil lång väg, hamna i en främmande miljö med en främmande kanin (karantän, och från samma ställe) och sen flytta till ny bur igen, ensam. Men det han gör är att när jag ska ge dem mat hoppar han fram och tänker bita (eller snarare hotar att bita) och morrar. Han har 2,5kvm + hyllor och gömställen så det  känns en aning oprovocerat. Jag har försökt att sitta i buren hos honom, ge honom godis och låta honom ta initiativet, men trots det har han snarast blivit värre. Är jag i buren ligger han och trycker så långt bort han kan och bara stirrar på mig, äter inte maskrosorna som ligger framför honom eller så. 

Jag är beredd Att ta en kull på honom trots temperamentet eftersom jag  dels anar att det har mer med uppväxten att göra, och dels har jag märkt att honornas temperament och beteende påverkar ungarna mest. De lär sig av mammorna, eller har iaf gjort det hittils.

Men, till experimentet.. Jag märkte att han var nyfiknare när han var i karantän med den andra kaninen. Så jag tänkte att han kanske helt enkelt behöver sällskap som visar hur man gör? Dessutom har jag en annan liten kille som är riktigt supersocial, kommer fram och ställer sig på mig vid fodring, vill bli upplyft och är helt enkelt supertrevlig. Eftersom bägge är så pass unga och jag har haft könsmogna hanar ihop tidigare (kullsyskon) och hanar väldigt sällan är aggressiva mot ungar (= typ kastrerade hanar, värt ett försök?) så släppte jag ihop dem under nogrann uppsikt. (Om det fungerar så kommer lillkillen bli kastrerad innan avelshanen får avla).

Det gick super! Avelshanen nosade och knorrade, hoppade iväg en bit och gjorde glädjeskutt sen kom han tillbaka igen och tvättade den nya. De var kompisar direkt (och intget ridande eller nåt annat heller).

Det var igår. Nu när jag kom in med foder till dem skuttade den lille fram och blev kelad med och upplyft.. och den "aggressiva" avelshannen kom också fram, mjukt och försiktigt. Jag fick till och med klia honom lite på huvudet utan att han hoppade iväg.

Jag hoppas verkligen att detta består, och den lille kommer bli kastrerad snarast för säkerhets skull. Men tänk vilken extrem skillnad på kort tid det kan bli av lite sällskap? Tror att Rams helt enkelt behövde någon att ty sig till.

Så säger folk att kaniner är enstöringar och hatar sällskap…