Man kan ha vilket förhålande man vill till föräldradjuren, det är ungarna man slaktar.

Jag döper inte djuren som ska slaktas, avelsdjuren blir dock kelade med vare sig dom vill eller inte. 😃

Slakt är inte kul, men det är ju det jag har djuren till, så det är ju bara att ta sig igenom momentet.

Det finns slakthjälp om man inte känner att man klarar det själv. Nu menar jag inte bara på att skicka dom till ett slakteri, utan på ex forumet alternativ finns det folk att anlita som kommer hem till en.

#1 Ja, men jag menar ju till dom kaninerna som man slaktar. 🤔

#3 Man slaktar unga djur så de är ingen kanin man har haft som kelkanin =) Det är alltså inte vuxna sällskapskaniner. 

Jag föder inte upp till slakt ännu men tror inte att jag kommer tycka att de är speciellt jobbigt. Slakten går snabbt och fort, de har haft ett bra liv och lider inte.

Sedan är inte jag en person som kelar speciellt mycket med mina kaniner. Hanterar dem och så men inte kelar. Lika så kommer de bli med slaktdjuren.

#3 Man bör inte bli för fäst vid ungarna.
Inte så mycket gulli-gull kanske, men dem behöver ju ändå mänsklig kontakt och så🙂
Bara för att dem ska slaktas så betyder inte det att dem inte ska gå att hantera. Får dem ett intryck av att du inte är farlig så blir det inte så jobbigt för dem när dagen väl kommer - det är bara det vanliga: Plockas ur buren och bli lite smått hanterad.

Vi slaktar bara "överskottet" (dvs kanin"ungar" som inte blir sålda) hitills 3 st på ca 50 kaniner. Föräldradjuren är sällskapskaniner men såklart gosas det med ungarna också (det går ju inte att undgås) men därför har inte våra kaniner namn förrens dom säljs eller går till Avel.

Det är min man som avlivar men jag är med från avblodning och framåt och jag ska lära mig att avliva själv (främst för nödfall) och min man tycker att det är jobbigt men det är ju inte dåligt då det faktiskt är ett liv man tar, sen ser jag det som respekt för djuret att använda så mycket som möjligt på det.

En fråga till er som föder upp kaniner för slakt: Kan ni tänka er att göra detsamma med hundar eller katter? Eller anser ni att kaniner är "lägre stående" djur? Själv har jag haft kaniner som husdjur och medlemmar av familjen i 35 år. Skulle definitivt inte kunna äta upp mina husdjur!

#7 Hundar och katter är rovdjur och är i och med det inte lämpliga som föda, men hade de varit det så hade jag inte haft några problem med det. 

Alla djur har samma värde för mig, så därför vill jag att alla som jag gagnar mig av ska ha ett så bra och naturligt liv som möjligt.

#7 jag har hört att kött från köttätare smakar illa så nej det skulle jag inte göra, däremot inte av den anledning du anger.

äter du kött tex kor (som varit söta kalvar), lamm (som även om dom bara kan det får bör göra har egna personligheter), fläsk (grisar är ett übersött djur)? eller är dom "lägre stående?

Vår katt däremot har en uppgift (som alla djur på vår gård) som jägare, skulle hon inte vara en bra jägare skulle vi inte ha henne, vi skulle heller inte ha en hund bara för att den är "söt" utan alla djur har en uppgift.

Tack för alla svar! :)

Det finns individer jag inte klarar av att avliva (om det inte är akutfall). Det gäller då dem som har varit med några år och som jag har hunnit bygga upp kärlek till. Då tar det emot och blir veterinären istället. Ungdjur känns det bättre med - så länge de inte har fått något namn ;) När de väl är döpta är det kört för mig.

Som svar på #7 så är kaniner lägre stående i mina ögon än hund och katt. Står det mellan min hund och min kanin så är det kaninen som åker utan tvekan även om den betyder mycket. Jag ser även skillnad på ko och häst där häst för mig är något man inte äter medan ko är helt ok.
Jag skulle aldrig kunna äta min kanin som jag har haft i flera år och tävlat med, men jag skulle kunna äta en kanin som jag inte har den relationen till. Däremot skulle jag inte kunna äta en hund, katt eller häst oavsett om det är min egen eller en helt random. Vissa djur känns mer ok för mig att äta än andra. Fråga mig inte varför, för det finns nog inget konkret svar😃

Jag har svårt för slakten, eller själva dödandet. Efter det är det lugnt för min del. Men jag tar mig igenom det, och tycker att det är lika svårt om det är en främmande kanin, ett ungdjur jag fött upp eller en av de tilltänkta avelsdjuren som inte fungerat. Det svåraste var en liten 4 veckors unge som blev akut sjuk, då grät jag floder. Även normalt sett behöver jag några minuter att samla mig när långörat sitter på bordet. De får lite grönt att tugga på och jag stryker dem över ryggen och försöker samla mod, eller vad det nu är som krävs (svårt att kalla det mod, för det är väl inte så modigt att övermanna en kanin..)

Jag gosar med ungarna, klappar dem och håller på. Men jag vet var de kommer hamna så även om jag gläds över dem varje dag när de får foder eller burarna ska städas och de hoppar ner i hinkarna eller hittar på andra upptåg så blir det inte att jag fäster mig på det viset. Det hjälper också att det kommer nya små ulltottar som stjäl uppmärksamheten :)

Jag tänker som så att de har det väldigt bra när de lever och får ett snabbt slut. Sen kommer de till nytta för mig, min familj och mina hundar. Det är svårt att ta livet av något levande och jag ser inte ner på kaninens värde eller liv men däremot fokuserar jag på den livskvalitet de ska få medans  de lever.

#7 Jag hade nog haft lite svårt att slakta katt eller hund, mest för att de är rovdjur tror jag… å andra sidan skulle jag smaka om det bjöds. Men inte MINA hundar och katter, på samma sätt hade jag inte kunnat äta min kanin som jag tävlade hoppning med och tog ut på promenader osv. Äter gärna häst men inte min häst. Hade inte velat äta min brors sällskapsgris  heller, hade han däremot fött upp köttgrisar hade jag absolut köpt kött av honom. Liv är liv är liv.. de är inte mindre värda och förtjänar inte mindre livskvalitet  bara för att de dör tidigare och blir mat. Och det är ju huvudorsaken till att jag har köttkaniner - det kött jag får tag på annars har inte bra livskvalitet. 

Sen är kaniner bytesdjur, vilda kaniner lever inte särskilt länge i genomsnitt eftersom de allra flesta blir uppätna tidigt. Mina uppfödda djur lever ofta längre och bättre än de vilda, tänker jag så så är det lättare på samvetet.

Min första kanin tävlade jag hoppning med och han var riktigt speciell. Kaniner ÄR sällskapsdjur för mig, det är bara det att de är sällskapsdjur och samtidigt produktionsdjur. Om jag skulle flytta till lägenhet eller nåt nu så skulle jag ha sällskapskanin. Funderar faktiskt lite lätt på att låta nästa avelshanne bli ett fullfjädrat husdjur att ha inomhus, fast det är nog inte helt lämpligt här (vill i så fall ha honom lös men med hundar, katter och ständigt öppna dörrar…)

Kaniner är intelligenta, trevliga djur.. som är väldigt nyttig mat också. De är fantastiska, bra både i sitt liv och sin död. När jag dör blir jag gärna kaninmat (fast det finns nog ingen kanin som vill tugga på mig).