Min dvärgvädurshona på 9,5 år är för tillfället ute och skuttar fritt i trädgården :) Hon är ute och skuttar varje dag om det är fint väder, och hon springer aldrig någonstans.

Lite historia om min lilla pälstuss:

Jag fick Susie när jag var 7,5 år gammal. Jag var då med mamma iväg till Säffle djuraffär för att vi skulle kolla på fiskar. Helt plötsligt så går vi förbi en bur där det satt tre kaninungar. Två stycken som såg ut i princip som harar, och sedan en vit/brun/svart liten dvärgvädur i hörnet som satt och sov. Jag satt och beundrade henne ända tills mamma och pappa hade kollat på alla fiskar och bestämt sig. Mina föräldrar såg på mig och hur gärna jag ville ha henne. De gick till kassan och ville ha hjälp att fånga fiskarna. Medan pappa pekade ut vilka fiskar vi skulle ha så gick mamma och satte sig bredvid mig och började prata med mig.
"Emma, vill du verkligen ha en kanin? Jag och pappa har funderat på det ett tag nu, och vi tror att det skulle vara kul att testa igen.. Vi har fortfarande kvar buren sedan vi hade Tuffsen.. Den kaninen ser väl fin ut?" sa mamma och pekade på en av de bruna.
"Nej mamma, jag vill inte ha en enda kanin utom den kaninen." sa jag. Det kändes verkligen så himla rätt trots att jag bara var 7 och ett halvt!
"Men Emma, hon sitter ju och sover.. Tänk om hon är sjuk?" sa mamma och försökte övertyga mig om att det var bättre att köpa en av de två energiknippena som ställde sig upp mot oss där vi satt. Men jag var fast besluten om att det var rätt kanin. En halvtimme senare satt jag där med min älskade kanin i en låda i knät i bilen på väg hem. Det var en väldigt solig och vacker dag. Då vi satt och funderade på vad hon skulle heta så kom jag att tänka på att jag vill minnas denna dag! Det var soligt, så det måste ha något att göra med solen. Jag kom då att tänka på min engelskabok där det fanns en karaktär som hette Susie Sunshine som vi brukade få sjunga med på en CD som fröken spelade för oss i slutet av några kapitel. Så då bestämde jag mig för att hon skulle heta Susie Sunshine! Vi har gått igenom mycket jag och min Susie. När hon var liten och råkade på en förkylning så sov jag i samma rum som henne eftersom jag var så orolig när hon nös. Så jag kunde vakna mitt i natten av att hon nös så förfärligt - och då tog jag upp henne i min famn och vaggade henne tills hon somnade. Min söta Susie, hon kan somna vart som helst! Jag minns också den gången jag tog med henne till skolan för att jag hade ett föredrag om henne. Hon satt i sin låda medan vi höll föredragen, och när det var min tur plockade jag nöjt upp henne och hon satt så stilla och fint medan jag höll hela föredraget. Vid slutet att min presentation så fick alla barnen komma fram och klappa på henne. Hon var så omtyckt av alla barn! Hon var med mig under hela dagen, och under rasterna så fick hon skutta runt på skolgården bland alla lekande barn och busa. Åh vilka barndomsminnen! Och under gitarrlektionen som jag hade i slöjdsalen med min lärare så fick Susie skutta fritt på golvet. Mitt när jag var i låten "Blinka lilla stjärna" så lyckades min tokfia riva ner några plankor och vettskrämd slirade hon fram till mig och försökte hoppa upp i mitt knä. Hon var rädd det lilla bustrollet! Vi har gått igenom så himla mycket ihop, och jag är otroligt glad att jag har fått vara just med henne under dessa år! Snart är det hela 10 år! Jag är så lycklig! När hon var 7 år åkte hon på en parasit som satte sig i huvudet. Jag tog självklart med henne till veterinären där de försökte undersöka henne. De föreslog avlivning eftersom att hon var så gammal, men såklart vägrade jag då hon har en sådan livsgnista! När han undersökte henne sa veterinären även till mig: "En sak är säker iallafall.. Den här kaninen är jättesvår att undersöka eftersom att hon är så otroligt gosig! Hon trycker sig ju mot mig när jag nuddar henne och pussas hela tiden.. Svårt att undersöka då!". Men vi gav henne antibiotika och hon har fått återfall några gånger. Hon går med huvudet lite på sned alltid, men det är inget som påverkar henne. Visst, hon går med huvudet på sned. Hon kan somna vart som helst i princip, och visst hon är ett matvrak.. Och under åren har hon gått och fått problem med sina ögon så att hon ser väldigt dåligt med det är inget att göra åt det. Hon är nästan helt döv men om man höjer rösten hör hon mig.
Och trots att min bebis är näst intill blind, döv, stel, ett matvrak, har en parasit och är riktigt gammal..

Så älskar jag henne ändå! ❤️
Min älskade Susie Sunshine 😍❤️