Det är över en månad sen du lämnade jorden en tisdag morgon innan skolan. Jag drömde om en filmtrailer, en komedi, om en man som var skitrolig och skrek och gjorde roliga ljud. Jag vaknade och fick en konstig känsla, skrikljuden var in längre roliga, det blev tyst. Av reflex tänkte jag på kaninburen bakom sängen och gick fram till burdörren.

Jag såg dej, Charlie, liggandes på sidan med även huvudet liggandes i backen. Leo (din livslånga burkompis) satt bredvid och kollade ner på dig. I början tyckte jag att du andades och bara inte vågade röra dig, det skulle inte förvånat mig, du var ju nästan helt döv och blind på ena ögat. Men sen skulle jag ställa dig upp och du var helt lelös och reagerade inte. Jag försökte känna nåt hjärta men insåg inom kort att du var död.

Först blev jag inte ledsen, jag tänkte att det var bäst för dig och skönt att slippa all stress och smärta. Men efter några minuter, då jag sa högt att du var död, då brast jag.

Jag förstod att det var dina skrik jag hade hört. Skulden kom, jag ringde runt och visste inte vad jag skulle göra, förstod att du antagligen var skitgammal och att din kropp bara dog. Jag blev så arg att ditt liv slösats bort hos tidigare ägare som inte brytt sig ett skit. Tack vare de jävlarna fick du ditt blinda öga och din rädsla för människor. Jag försökte med all min kraft få dig att lita på mig och att känna dig som en i familjen. Men trots allt jobb så vet jag inte om jag lyckades, jag kan bara hoppas för du hade visat förbättringar. I en timme satt jag bara på min säng med dig i famnen och kollade i tomma intet. "Vad skulle jag göra nu?" 

Skolan var sedan bara plåga men jag behövde tänka på annat, även att jag brast 3 gånger till.

Jag brände sedan din kropp och spred ut din aska över land och vatten. Jag ska ta hand om Leo så som Leo tog hand om dig. Ohmani Pemehung, Charlie. ♥

Charlie är den kaninen till höger (brunvita).