I torsdags morse ville min gammelman Tufs inte ha frukost. Han kastar sig alltid på maten på morgonen. Jag tog med honom in för att kolla om jag kunde hitta något fel. Han kändes uttorkad och slemhinnorna var gråaktiga. När han fick skutta lite på golvet försökte han bajsa men det kom inget.

Det var nästan så att han krampade och tillslut la han sig ner och vilade.Det blev ilfart till vet som kunde ta emot akut. Hon vätskade upp med 200ml NaCl-lösning, gav B-vitamin och lite laxermedel då förstoppningen förmodligen berodde på uttorkning. Nu borde magen komma igång ganska snabbt. Jag stannade hemma en stund för att övervaka men han var fortfarande lika illa däran när jag åkte efter en timma. Satt still i ett hörn och nära på krampade för att få ut nåt men inget bajs kom.

Tillslut var jag tvungen att åka in till skolan. Systern min var hemma och höll mig uppdaterad, han åt någon pelletsbit men tillståndet var i övrigt oförändrat. Jag ringde vet igen och förklarade att han inte var bättre trots att flera timmar gått. Hon tyckte det var konstigt, om det var uttorkningen som gjorde det borde magen satt igång igen efter all vätska. Att det då skulle kunna vara något mycket värre, ett riktigt stopp någonstans, att tarmen tjorvat ihop sig eller en tumör som trycker eller liknande. Alternativet då skulle vara en kostsam men framförallt osäker och påfrestande operation för att öppna och föröka hitta och lösa problemet. Vi bestämde oss för att avvakta ett par timmar till och blev det ändå inte bättre låta honom somna in.

När jag kom hem på eftermiddagen verkade Tufs något bättre, han krampade inte så längre även om vi inte visste om det kommit något bajs. (Han går tillsammans med sin syster) Han åt lite fler pelletsbitar och verkade inte ha lika ont. Jag konsulterade med vet igen som tyckte vi skulle vätska upp och ge B-vitamin igen. Så vi åkte en andra gång in till vet som också tyckte han kändes bättre och att det absolut var värt ett andra försök med vätskan. Denna gången fick vi bara in 100 ml vätska och en halv B-vitamintablett men det fick räcka.

Nu var det bara att vänta och se.

På fredagsmorgonen åt han långsamt sin frukost men han åt den i alla fall. På eftermiddagen såg jag honom äta några höstrån men han ville inte ut och skutta. Kvällsmaten åt han försiktigt lite av.

Idag är han fortfarande lite matt men har ätit bra och varit ute och skuttat och busat. Pärsen verkar vara över. I torsdags förmiddag var jag övertygad om att det var hans sista timmar på jorden, när jag såg honom ha så ont var som om jag skulle spricka men han klarade sig och sitter och äter hö tillsammans med sin syster just nu.

Det är såna här upplevelser som ger en perspektiv på livet.