Vår kille är lite speciell och jag känner inte att jag riktigt har kunskapen att klara av honom. Därför vill jag se om det kanske finns ett bättre hem för honom. Egentligen är det min sons kanin. Sonen är nio år, men jag tar huvudansvaret för kaninerna och sköter pälsvården osv. Just nu är sonen rädd för kaninen och ärligt talat är jag också det. Det där mysiga med att sitta och borsta har förvandlats till ett ågren. Att ens fylla på mat i buren har blivit något jag inte ser fram emot varje dag.

Han är lite som två kaniner i en. Ena sidan av honom är otroligt kelig. Han "parkerar" sig framför en och sticker fram huvudet och tigger om att bli klappad på huvudet. Han är charmig och vacker. Lång, tät päls.

Men tyvärr är han inte helt lätt att ha att göra med alltid och jag känner som sagt att jag inte reder ut situationen.

Största problemet är att göra något alls i buren eftersom han vaktar den. Han rusar runt runt väldigt fort och ibland tror jag han ska skada sig på kuppen. Han morrar och gör utfall mot mina händer.

Det gör han mer eller mindre mot alla i familjen men främst mot mig. (Jag har inte gjort honom något ifall ni undrar).
Först tänkte jag att det hade med hormoner att göra. Att han utsett mig som hona och uppvaktade men att det över styr så det slog över i agressivitet. Så vi kastrerade honom. Men när 4 veckor gått märktes ingen skillnad.

Tänkte att han kanske lugnade sig om han fick en kompis så vi köpte en hona. Det går jätte bra att ha dom ihop, tills någon närmar sig buren och han görjar rusa. Honan blir rädd, är mindre och blir ner sprungen. När det övergår till ilska attackerar han även henne.

Jag har även problem med borstningen eller att ha honom i knät. Han gräver och bits. Råkar jag borsta "fel" eller han tröttnar jagar han mina händer och ska bitas.

När vi har honom ute på golvet kan han komma för att kela men plötsligt hugger han.

Jag har provat olika metoder, som att bara ignorera honom, sätta tillbaka honom i buren omedelbart när han gör något dumt eller till och med ryta och ta tag i honom (inte hårt). Men han blir liksom bara mer och mer uppspelt och uppretad.

Så just nu är situationen den att sonen inte kan eller vågar umgås med sin kanin och jag gör det för jag måste men får stå ut med bett.

Kanske det har med personkemi att göra? Kanske någon mer erfaren och som vet hur man ska ta honom kan få honom att bli den där mysiga och keliga han faktiskt visar att han också är?

Jag har provat att sitta vid buren och bara prata långa stunder, locka med godis osv, men utan resultat.

Finns det någon som kan tänka sig att ta sig an honom och försöka göra kanin av honom? Så kan vi behålla tjejen som är mer en barnkanin som min son faktiskt vågar pyssla med.

Han finns i Ljungby, kommer från uppfödare och härstamningsbevis medföljer. Han är van vid katter och går lös tillsammans med dom här hemma. Han är innekanin är bäst att säga nu när det börjar bli kallt ute.

Skicka meddelande för mer information och bilder.