Känner mig omtumlad och behöver bara skriva av mig. Allting känns så overkligt som att jag drömmer. Har försökt att stänga ihop ögonen och nypa mig i armen och hoppas på att allt bara varit en mardröm.
Jag åkte iväg tidigt imorse för att träffa mina kusiner och när jag går förbi kaninernas burar så ser jag Sfix sitta i sin Hage, han ser väldigt trött ut och jag säger glatt till mamma
-Kolla så söt, han är nog nyvaken.
Vi kommer hem igen vid klockan sju, jag ser Sfix ligga utslagen i sin bur men tänker inte så mycket på det för han brukar ligga så och sova ibland, så jag springer in och byter om till sköna kläder och sen så går jag ut för att mata kaninerna. Jag går fram till buren och skakar lite lätt i burdörren, väntar på att han ska vakna.
-Sfix, säger jag nästan viskandes men han bara ligger där i mörkret blixt stilla och med öppna ögon. Jag kan fortfarande inte fatta riktigt så jag öppnar dörren och skakar honom lite lätt. Han känns stel och kall under mina händer. Tårarna rinner nu och jag reser mig upp och börjar gå runt. Jag går in till mina två andra kaniner och hela jag skakar. Jag känner mig rädd och vågar inte gå ut och se på honom igen. Med tårar rinnandes ner för ansiktet så springer jag in och kramar om min mamma. Hon frågar vad som hänt men jag kan inte få fram ett ljud.

Jag fattar fortfarande inte hur han kan vara borta trodde att jag skulle få minst tre år till med honom. Det känns så svårt att veta att jag aldrig kommer få se honom igen. Eller att jag inte var hemma medan han dog att han var helt själv i sin bur, jag tycker inte att någon förkännar att dö ensam. Önskar att jag kunde ha suttit där och hållit om honom sagt hur mycket jag älskade honom samtidigt som jag skulle ha kliat honom försiktigt bakom ena örat som han älskat så mycket.

Rest In Peace Grenens Just for Perfection ”Sfix”