Jag förundras verkligen över hur social min och min sambos kanin är. Han vill vara med överallt! När jag var liten hade jag en dvärghermelin, men har inga speciellt mysiga minnen från honom. Visst var han söt som socker, men han var inte speciellt intresserad och förtjust i resten av familjen utan hängde mest under soffan. Han gick ute dygnet runt. Pillade man i hans bur så blev han ilsk, men han bet inte utan rev bara.

Min nuvarande kanin, en dvärgvädur som går fritt från dess att vi vaknar tills dess att vi går och lägger oss, är verkligen ruskigt social! Speciellt då mot mig, som höll på med honom väldigt mycket när han kom till oss som sex månader gammal. Han var rätt folkskygg då, men han har verkligen förändrats helt. Så fort man kommer ut i köket (som är hans favorit-hang out eftersom buren är där) så skuttar han direkt fram och ska kolla vad man håller på med. Sedan sitter han där, mitt i vägen, och vill vara med. Det har hänt mer än en gång att man nästan snubblat över honom..! När vi fick honom så var han livrädd för fötter, nu skuttar han runt dem och flyttar sig inte ens om man råkar trampa precis bredvid honom. Inte ens min sambo är läskig längre. Amadeus vill helst inte bli upplockad, det är inte så spännande tydligen utan mest trist, men blir gärna klappad på marken och matad ur handen.

Jag är så positivt överraskad, vi har liksom en kanin som typ… tycker om att vi finns! Min sambo var inte alls sugen på kanin eller djur överhuvudtaget, men numera ser jag ibland att han sitter på golvet och klappar på Amadeus och pratar med honom… Han släpper till och med ut honom på morgonen om jag har sovmorgon. Jättemysigt att ha en liten fluffig "bebis" i familjen :)