Dog älskade Skutten :(

Jag fick dig när jag bara var 9 år. Du var mitt allra första djur.. Jag kommer ihåg att pappa och mamma kom in till mig i köket och sa att jag skulle få något hoppande med långa öron. Trodde i en vecka att de var en hund dom menade men det var ju du! Vi åkte till mammas kompis och kollade på dig och dina syskon. Du var den sista jag tog upp i famnen, och där låg du helt stilla, tills du somnade och jag kommer ihåg att du ryckte i baktassarna för du drömde sa de andra vuxna.

En vecka efter det blev du min. Sen dess kommer jag inte ihåg så mycket om den första tiden. Förutom att du var så liten så du fick plats i mina två händer, hur du kravlade dig fram på köksgolvet. Hur du spurtade upp för utetrappan och rakt in i din bur. Hur du tyckte om att bita på min tumme. Och när jag gömde dig under tröjan när jag satt i soffan för att mamma inte skulle se dig… Sen fick jag höra att man inte skulle vara med kaninen så mycket (kommer ihåg att någon kompis sa det..) . Så du glömdes praktiskt taget bort. Pappa fick mata dig.. Men sen fick du flytta ut i garaget och under 5 år bodde du där. För dig själv.. Jag var ute och gick med dig varje dag och hoppade och tvättade dina tassar.. Filmade, tog kort och myste mig dig hela tiden. För att ta igen tiden.

Kommer ihåg när en hund rymde och bet upp ett hål i din bur, men grannen räddade dig. Och när Brorsans hund skrämde dig så du sprang 4 varv runt huset och var totalutmattad. Och när du skadade tassen så vi fick åka in med dig.. Och när du trasslade in dig i kopplet och skrek högt :(

Men jag kommer också ihåg hur tuff du egentligen var :') När katterna stoppade in tassen i näthålen till dig bur. Och hur du snabbt var framme för att bita dom i tassen! Alla våra glada stunder och den gången du hoppade över 85 cm. Hur glad jag var!

Alla gånger du skulle kissa ner mig och mina kompisar när du var arg ;) Och när du rymde när jag öppnade burslocket!

Jag kunde INGET om kaniner när jag fick dig. Men du lärde mig det… Sen kom den där våren. Då du blev förkyld och inte kunde äta. Det kom och gick hela tiden.. Vid den här tiden tog jag inte hand om dig alls.. Pappa matade dig åter igen och jag glömde helt bort dig. Du hade jättesvårt för att äta. Jag skäms ännu hur mycket fel jag gjorde, för en eftermiddag förra sommaren när jag satt och såg på ondskan kom pappa in och sa: Nu har han somnat in för gott.

Kan inte beskriva med ord hur ledsen jag var. Gick ut och kollade. Och där låg du med huvudet i matskålen, död… Borta… Jag tog en kartong med spån, hö, godis, mat, blommor och morätter i ett rött band och la i dig där, tog en teckning jag ritade av dig när jag gick i 3:an.. Pappa grävde ett hål, vi la i dig, jag tog 3 skopor med jord. Pappa täppte igen och jag tog en namnskyllt jag gjorde i 4an med ditt namn på, la den uppå graven, och satt där och pratade med dig i en timme.

Jag saknar dig enormt Lille-Skutt, du finns föralltid i mitt hjärta och jag finns här för dig.. <3