Livet är så fasansfullt hårt
För några månader sen dog Mille. Min första kanin. Jag älskade honom från första stund jag såg honom. Den kändes så hemskt att förlora honom.
Nu känner jag hur mycket jag saknar honom. Han har alltid funnits där. Jag saknar honom så j… mycket. Jag skulle ju börja hoppträna honom iår. Jag hade berättat för honom hur stor och fin Hage han skulle få i sommar. Hur han skulle få äta körsbär från körsbärsträdet som han älskade så mycket. Hur härligt vi skulle ha det. Nu är hela hagen uppe och den är underbart stor och fin, och jag kan inte sluta att tänka på att han kunde ha fått leka och skutta i den precis som dom andra kaninerna får nu. Men han fick aldrig det.
Jag kommer ihåg hur jag sa dagen innan han skulle till veterinären att imorgon skulle han inte ha ont mer. Imorgon skulle allt vara bra. Han har det bra nu. Men jag trodde han skulle komma hem från veterinären och skutta runt i buren.
Jag saknar dig så fruktansvärt min kanin, varför lämnade du mig så tidigt… ?
Fy vad tråkigt : ( beklagar sorgen
nej, stackare :(. jag som redan sitter och grinar och fasar över att min kanin fyllt 2 , gråter bara ännu mer när jag ser det här o.O
Fy vad tråkigt :( Beklagar..
Vet hur det känns..
_____________________
// Veronica Berggren
Lev livet som om det vore din sista dag
Fy vad tråkigt :( Beklagar sorgen.
// Emma :D
nej vad tråkigt :(
// Mandana & Belgarna
www.Belgarna.blogg.se
Jag vet hur du känner. Blev väkt av mamma 9 maj -08. Hon grät och föklarade att min kära Pontus var borta.
Jag trodde henne inte, sprang ut till buren som blivit släpad över tomten och hade ett hål i. Jag kände hur hårt hjärtat dunkade och jag fick svårt att andas. Jag gick som en zombie runt vårt hus och väntade på att grannen skulle komma med honom.
De flesta av mina så kallade vänner sket helt i mig, det är ju "bara en kanin?" medan en del verkligen hjälpte till. En var så grym och sade "Okej jag trodde inte du brydde dig om honom" när jag förklarade att jag inte skulle komma till träningen samma dag för att Pontus försvunnit och jag mådde dåligt.
En man, som bor ca en timme ifrån mig, såg Pontus men tog inte hem honom. Varje natt ligger jag och undrar var han är, hur han mår eller om han ens lever. Jag kan ofta känna en känsla på hur något är, men när det gäller Pontus har jag ingen aning.
Det är svårt, jag vet hur du känner.
beklagar sorgen.. Aldrig lätt när en vän dör,
Vad sorgligt beklagar.. :(
Jag vet hur de känns
Aldrig kul när en vän dör, beklagar sorgen.
Och #6, samma där, beklagar :/
the vanity, it becomes insanity
Det är sorgligt när man förlorar någon som står en nära, antingen människa eller djur det kan ta lika hårt.
Men #6, det är nästan värre att leva med ovissheten och kunna tänka, lever den än? Isåfall vad har hänt? Än att veta t.ex. att den ligger lugnt och stilla begravd i min trädgård och finns nu i kaninhimmlen.
SVårt att leva me ovisshet, så beklahgar er båda.
#10 Jo det är svårt. Samtidigt får jag försöka använda min fantasi och drömma om att en snäll liten tant, lik min mormor, hittade honom och skämmer bort honom med en massa smultron och långa promenader. Jag tvekar på om jag verkligen hade klarat av en grav.
Men visst är det jobbigt att inte veta.
#11 ja vem vet? Det kan ju faktiskt ha hänt att en barnfamilj ha hittat han å tagit hand om han?
Starta ny diskussion