Hej allihopa!
Vi har en kanin hemma, helt frigående och extremt social. Han älskar närhet och är supermysig. Han ligger gärna och sover i vår säng och leker frekvent med oss. Varje dag kommer han fram flera gånger för att bli putsad av oss (och vi pussar gärna på kanin, så det är mycket välkommet). Han sitter ”ogärna” i sin bur, han verkar hellre vilja vara med flocken, så att säga. Världens gosigaste kanin, helt enkelt!

MEN. Han vill inte komma ut ur sovrummet, där hans bur står. Vi bor i ett hus på ca 47 kvm, och har öppen planlösning, så från rummet kan man se nästan hela huset.
När vi inte är i sovrummet så sitter han ofta på en plats i rummet där han kan se ut. Om vi sitter i soffan, kan man liksom se honom sitta där och titta på oss. Det ser genuint ut som att han vill ut, vill vara med oss men en osynlig spärr hindrar honom. Vi har försökt locka ut honom, vilket funkar okej emellanåt, han tar några steg ut men vågar inte ta sig särskilt långt.

Vi vet inte riktigt vad vi ska göra nu. Vi har prövat att lyfta honom ut ur rummet medan vi ger all kärlek vi kan uppbåda, men det stressar honom och han är inte speciellt förtjust i att bli lyft. Hoppa i ansikte och klättra på kroppen går utmärkt men lyft är lite läskigt.
När vi gjort detta har han vågat sig ut mer, men spärren återstår ändå.
Där ska tilläggas att vi respekterar att han inte vill bli lyft, vi upplever det som helt okej och vill egentligen inte göra det om han inte vill. Han är en egen individ som borde respekteras, tänker vi typ.
Vi har också en massa godsaker på mattan som leder ut ur rummet, ibland ligger vi ner på golvet för att visa att det är en lugn plats (han kan inte motstå att leka på en när man ligger ner, hehe).

Vi tror genuint att han skulle vara sååå glad om han vågade sig ut till oss i kök och vardagsrum, eftersom han verkar behöva mycket social kontakt, men vi vet inte hur vi ska gå tillväga, och vi kan ju inte spendera hela dagen i sovrummet. Vi har funderat på att flytta ut buren men tänker också att det kan vara traumatiserande, och vi vill inte ta ifrån honom sin trygghet. Är det någon som har liknande erfarenheter? Någon som har en idé om hur man kan visa honom att det är okej och att hela huset tillhör honom också?

Bifogar en gullig bild på underverket <3