Saknaden efter en kanin
Alldeles nyss upptäckte vi att en av mina 14 månaders gammal kanin hade fel på sina framben och antagligen har haft det sen den fötts, det fanns inget vi kunde göra, vi avlivade den för en stund sen, är jätteledsen och har gråtit mkt, jag klarar inte att prata med nån just nu och är jätteledsen. Hur gör/ gjorde ni när ni förlorade en kanin? Har aldrig känt så här innan för just denna kaninen, det känns fruktansvärt jobbigt och som att allt är mitt fel, att jag exempelvis har släppt den på ett för högt avstånd till marken även fast jag vet att det inte är mitt fel!
Det känn fruktansvärt jobbigt och jag är JÄTTELEDSEN! Kan ni berätta hur ni gjorde när ni hade en fruktansvärt jobbig saknad efter en bortgången kanin?
Vi hade nio kaniner från början i kullen, 6 honor och 3 killar, alla mådde bra och överlevde, när alla i kullen blivit åtta veckor så sålde vi 3 kaniner vidare till en familj som ville ha 3 honor. Just nu har vi 5 kaninungar utan den bortgångna kaninen + en pappa, en mamma och en storasyster från en annan kull. Den kaninen som dog idag har varit smalare än dom andra kaninerna och vi har bara tänkt att den har varit lite mindre än dom andra och så var det med det vi såg det inte förs nu eftersom han flyttade in i en ny egen bur för några dar sedan. För nån vecka sen byggde vi nya burar och flyttade på pappan och alla han-kaninungar och så att tjejerna fick bo i en egen bur men dom små kaninkillarna började bråka så medans vi byggde klart dom andra burarna till dom så fick vi dela av en mindre bur till dom och så märkte vi idag (han har bott i nya buren i några dar) att han började bete sig konstigt och inte hade ätit så mycket, nu på kvällen tittade vi på benen och upptäckte att han har haft ett fel på dom länge alltså inte brutna ben utan nåt skelett fel sen han föddes.
Känns fruktansvärt jobbigt och mår dåligt över det!
Jag skulle uppskatta väldigt mkt om ni berättade hur ni bearbetade er sorg🐰🐇
Mvh, en kanintokig 11 åring.
- Redigerat 2022-07-18 23:09 av Tokig-i-kaniner
Jag har aldrig förlorat en kanin, men jag har förlorat djur. Så länge man vet att man gjort allt rätt för det första - klandra inte dig själv!
Så länge du alltid och din familj alltid gjort det som är bäst för djuret så se inte ner på er själva. Det är inte erat fel så känn ingen skuld.
Sen är sanningen som så att vi alla sörjer olika. En del sörjer ett djur i en månad en del i år. Det finns precis som med människor inget rätt eller fel.
Däremot tycker jag du ska åtminstone trösta dig med att dels så tog ni hand om er kanin, och dels att ni kände igen att nu måste kaninen få somna in för det är rätt för djuret. Kaninen led alltså aldrig i er närvaro, medvetet, där ni behöll kaninen i åratal för att "den är så söt" eller "den är så x" utan ni såg att nu är det dags. Det suger. Det gör ont. Men det är dags.
Det är fint bara i sig. När det gäller människor så gör man av många väldigt logiska saker inte samma. Men när det gäller djur är det upp till oss människor att säga när är det stopp? När är det inte längre värt det? Och fattar man det beslutet rätt så kan man finna stor tröst där. Att man som sagt åtminstone inte bara lät djuret lida för att man själviskt sett skulle sakna det för mycket eller bli för ledsen.
Det är sorgligt, absolut. Men det finns som sagt inga regler, men ändå en tröst i att ni lät inte ett djur lida.
Sen får du gråta hur länge du känner att du behöver. Ingen kan säga att något är fel kring det.
"Creature of the Night, The One Many Children Talk About-"
#1: tack så mycket, det kändes redan lite bättre efter att jag läst din kommentar❤️🩹
Jag beklagar verkligen sorgen. Jag förlorade min första kanin förra året och jag blev helt förstörd. Jag saknar henne fortfarande något oerhört och kan fortfarande börja gråta över hela situationen då och då. Har blivit mycket känsligare för när andras djur dör med - om någon skriver/berättar om ett bortgånget djur (då menar jag berättar om förloppet, ingående om sina känslor etc) börjar jag störtgråta. Det har även hänt på offentliga platser. Det gjorde jag inte innan. Det enda som hjälper lite är att jag gjorde allt jag kunde. Hon hade ett bra liv hos mig och jag slet röven av mig för att rädda henne, det fanns ingenting jag kunde gjort annorlunda och oavsett vad hade hon ändå dött. Bisarrt nog är det en tröst. Men jag har alltid tillåtit mig själv att känna vad jag känner, och gråta när jag behöver. Jag tror det värsta går över snabbare om man gör så.
Starta ny diskussion