Du är inte boven, kaniner döljer väldigt lätt när de är sjuka och när symptom väl dyker upp så kan det vara försent.

Från allting du skriv så gjorde du rätt och Albert var en glad kanin. Det är inte lätt när man förlorar sitt djur och man kan lätt tänka om de var ens fel.

Så utifrån de du skriv Magnus, låter det inte som ditt fel. Utan att något hade hänt som slutade upp att lilla Albert somnade in.

#0 Vill börja med att beklaga förlusten av din lilla grabb.

Sen för att försöka gissa vad som kan ha hänt så undrar jag vad "…förstoppad under en tid…" innebär. Hur länge pratar vi?

När det kommer till kaniner (och även marsvin) som har problem relaterade till magen/intag av foder så är det ALLTID en akutsituation.

En kanin som visar sig sjuk är ofta sjukare än vad man förstått innan. De (precis som andra bytesdjur) försöker nämligen se friska ut så lång tid som de kan dvs. en apatisk kanin är inte ett bra tecken.

Ibland hinner man inte få hjälp (eller ens förstå att man behöver hjälp) innan det är försent, väldigt sorgligt men tyvärr kan det bli så när man har bytesdjur som familjemedlemmar. Denna typ av djur försöker som sagt se friska ut (de låtsas vara ok så länge de orkar hålla fasaden uppe) för att inte riskera att bli tagna av rovdjur.

Med reptiler/fåglar så är det tyvärr ofta försent då man väl upptäcker något, med kaniner kan man ha lite längre tid på sig att "vända trenden". När det kommer till magen (ex. om kaninen inte äter, är förstoppad eller lös osv.) så är det dock allvarligt och det är inte alltid det går vägen tyvärr. Magen kan nämligen "stanna upp" om kaninen (eller marsvinet) inte äter som den ska, vilket är extremt allvarligt och det är inte säkert att det går att avhjälpa.

Som sagt beklagar att du förlorade din älskling, men det behöver absolut inte betyda att du gjorde något fel. Unga kaniner kan tyvärr också bli sjuka och dö. Att ha otur och få ett sjukt djur betyder inte att det är ditt fel, ibland händer det man absolut inte vill ska hända; det är tyvärr baksidan med att ha djur. Klandra inte dig själv.

/Chinesecrestedlover

#2: Tack så hemskt mycket för din nedlagda tid och energi, på ett utförligt och varmt svar gällande mig och Albert. Innerligt tacksam.

Såg förändringar på eftermiddagen, han kurade ihop sig, drack lite och gnagde på sitt hö, ytterst lite dock. Albert bibehöll någon form av reflex vill jag tro. Under denna tid fick Albert små, små bollar av avföring. Efter ett par timmar, 3 c:a slog det ut och han fick diarre samt en stor klump, då tog jag en taxi till akuten i Bagarmossen. Skulle gissa på att jag såg förändring i beteende vid 17:00-18:00 åkte till akuten vid 21:00, somnade kring 23:00. Ungefär det tidsperspektiv jag har.

Vill poängtera att han annars hade fina bollar till avföring i två sammanhängande dygn. Självklart kan jag retrospektivt sätt göra vissa förändringar, men jag var hundra gånger mer strikt kring kosten i jämförelse med mina två tidigare kaniner, Robin och Knut.

Mvh Magnus

#1: Tack så hemskt mycket, för alla dina tankar och perspektiv! Det värmer något otroligt!

Visste faktiskt inte att kaniner hade det beteendet, med att dölja fysiska problem.
Har du varit med om det själv?

Mmm, att ha en vän som inte är människa kam vara grymt ibland :( MEN herregud vad vi kom nära varandra på 8 dagar.

Mvh Magnus

#4: Var med om det med en av mina kaniner, när jag väl tog henne till veterinären. Så var jag tvungen att avliva henne och då hade hon fortfarande gjort glädjeskutt och åt som en gris. Ända skillnaden med henne var att hon sov mer än vanligt och hade förlorat vikt. Hon hade flera hälsoproblem som hon dolde.

Man kommer verkligen nära ens kaniner och de blir ens vän. Du hade otur att Albert gick bort så tidigt.

Se till att ta din tid att sörja och lägg inte skulden på dig själv.

#3 Ok. Det var inget jättelångt förlopp det…min gissning blir då som både jag och andra varit inne på att han dolde sin sjukdom innan och att det gått långt redan då du insåg att något var fel. Tyvärr gör ju kaniner så och det är inte så mycket man kan göra åt det, det är ju svårt att upptäcka sjukdom som man inte ser skymten av, tyvärr.

För att svara på frågan du ställde till #1 i ditt inlägg #4 dvs. den om huruvida man varit med om kaniner som döljer sin sjukdom/där sjukdom upptäcks försent.

Det har jag tyvärr varit med om vid flera tillfällen (haft massor med kaniner sedan 1990…så då finns ju tyvärr en del sorgliga historier också).

Alldeles nyss så missade jag med en nuvarande kanin (Dumbo) att han slutat äta/åt dåligt och när jag väl insåg faktum så hade det gått långt (= han var väldigt mager). Han gillar inte att bli buren så hade inte "tagit i honom" på ett bra tag (hade dessutom mått dåligt själv = inte varit lika uppmärksam som jag normalt är). Jag skulle klippa klor och lyfte honom därmed = panik!(jättemager/knotig). Inte första gången jag har en kanin som inte äter ordentligt = visste omedelbart att det var allvarligt och att det inte alltid går vägen.

Jag stödmatade direkt (Critical Care är ovärderligt att ha hemma) och jag trodde inte att han skulle överleva den natten, för han visade plötsligt att han var väldigt medtagen också (dåligt med balans och kurade ihop sig i ett hörn). Jag var skräckslagen… men höll hoppet uppe att min lilla raring skulle kämpa på.

Han blev tack och lov lite piggare med stödmatningen och morgonen därpå (när veterinärerna öppnade) började jag ringa runt. Jag ringde runt till alla veterinärer jag kunde komma på och ingen hade tid (mina djur blir alltid sjuka då det ska bli helg/är helgdag…). Under eftermiddagen fick jag äntligen tag i en akut tid och åkte in. Han fick då "aptitretande" medicin under några dagar och blev omedelbart bättre.

Nu har det snart gått två veckor sedan veterinärbesöket och min herre mår tack och lov mycket bättre (stödmatade fram tills för någon dag sedan även fast han åt själv också). Han äter fint nu (och har fått tillbaka tillräckligt med vikt för att slippa stödmatningen) och har gått upp bra i vikt.

Denna gång hade jag tur som hann få hjälp i tid…ibland går det inte lika bra. Vid ett tillfälle var det en av mina kaniner (Viggo, som bodde med två andra kaniner) som slutat äta vilket jag inte insett (de bodde ju tillsammans = svårare att upptäcka att en inte äter ordentligt, speciellt då de bor i en större Hage utomhus). När jag väl förstod att något var fel med honom så började jag direkt stödmata och tog mig till veterinären så snabbt jag kunde.

Fick då veta att det tyvärr var bäst för honom att få somna då prognosen var dålig (och skulle vara långdragen och jobbig för honom) för att få "igång" honom ordentligt igen. Jag insåg att han var dålig och åkte in samma dag, men trots stödmatningen direkt i väntan på veterinärtiden så var det tyvärr redan försent. Han var en av de mysigaste kaninerna jag någonsin haft…och som jag hatade att jag inte sett det tidigare.

Vid ett annat tillfälle (när jag var barn) så var det en tre månaders kaninunge som helt plötsligt låg död i sin bur och uppenbarligen missade jag något där (inte direkt normalt att en så ung kanin bara dör så "knall och fall" så hon måste varit sjuk, men visade ingenting utåt). Hade fått hem henne (Penny) bara några veckor tidigare och så låg hon plötsligt död. Jag fäster mig vid djur på typ. två sekunder så blev väldigt ledsen.

Det händer tyvärr ibland och man kan inte klandra sig själv…även om jag i det senaste fallet (med min nuvarande älskling, Dumbo) känner mig mer än lovligt hemsk. Hade jag inte mått dåligt själv, så hade jag med största sannolikhet i alla fall upptäckt det tidigare och han hade kunnat få hjälp snabbare. Nu lät jag honom vara för sig själv mer än jag normalt gör. Han är innekanin och bor för tillfället i en inhägnad (för att jag har andra kaniner som skulle kastreras innan de kan träffa varandra), men meningen är att ha de helt frigående i lägenheten sen (precis som Dumbo var innan de andra kom hem).

Det är lättare sagt än gjort att inte klandra sig själv (som jag ju är ett bevis på helt klart)… men tyvärr missar man ibland de små tecknen eller så visar de inga tecken alls. Det är tyvärr något man får leva med då man har djur som gärna döljer sin sjukdom.

Ursäkta världens utläggning…vill bara "banka in" att du inte ska klandra dig själv och att såna här väldigt hemska saker tyvärr kan hända. Det betyder absolut inte att du inte är en bra djurägare eller att du inte ska skaffa en ny kanin (när du känner dig redo såklart).

Det är jobbigt att förlora sina djur…men det är underbart att dela livet med de små "odjuren" så trots allt så är det värt det…tycker jag i alla fall.

/Chinesecrestedlover
ps. bilden är på Dumbo = nuvarande herren som var sjuk, men som nu tack och lov är på bättringsvägen. ds.

#5: Stackars lilla rackare, vi skänker henne en varm tanke!

När du nämner det angående sömnen, så var det något jag faktiskt googlade redan efter två dygn med krabaten. Skrev något i form av ”sover kaninungar mycket mer än vuxna” för lilla Albert sov väldigt mycket och djupt, han vaknade inte ens av att jag kom fram och klappade(var tvungen att prova då och då av analytiska skäl)

Tack än en gång för ditt engagemang( har berättat om dig och dom andra i forumet, i avskedsbrevet som jag lägger i den snickrade kistan :( Återstår bara att köpa sten och gravering.

#6: Visade min far dina och en annan persons svar här till mig, han som jag, var häpna av hur mycket fint och långt ni öser över Albert och oss. Sen konstaterade vi att personer som tar hand om samt gillar kaniner inte har mycket ont inom sig, likt krabaterna själva.

Tråkiga upplevelser med ett par av dina lurvisar, men oj vad historien om Dumbo var härlig, första gången jag log och skrattade sen den hemska kvällen på djursjukhuset :(

Jag vill bli rik och skapa ett sjukhus för kaniner :| Med lägre kostnader, för allt.
Måhända att jag inte är realist nej, men hela världen runt och med kaniner är så underbar!

Albert hade velat träffa Dumbo :(

#8 Åh…ja, så kanske det är, att kaniner plockar fram det bästa hos människor (eller djur överhuvudtaget).

Jag hade vid ett tillfälle (som barn/ungdom) en kanindam som snabbt övertygade en person om att hon ju var underbar och inte ett dugg skrämmande eller äcklig. Personen i fråga var en klasskamrat som innan hade sagt både ett och annat om hur äckliga albinos var…men hen föll sedan pladask för min underbara vita dam (Madonna "Donna") med de röda ögonen. Hon är fortfarande till denna dag en av de mest mysiga och charmiga kaniner jag haft.

Jo, men som sagt så hör tråkiga upplevelser tyvärr till när man har djur, det är ju det som är baksidan av att få dela livet med en hel massa (ja, jag har och har haft väldigt många djur, haha) underbara familjemedlemmar av andra arter.

Dumbo, ja, jag är väldigt lättad av att det gick vägen med honom. Han är en galning (ska upp på allt trots de enorma öronen), underbar och väldigt personlig, social och nyfiken. Jag var så rädd att förlora honom i förtid…men tack och lov får vi mer tid tillsammans.

Han är dessutom lite extra speciell, som den första kaninen jag fick hem sedan jag haft ett ofrivilligt "kaninuppehåll" (sedan de två kaninerna, Benny och Hiroshi "Hiro" som jag hade innan; försvann från sin bur/hage vintern 2016). Efter några extremt jobbiga år med ett kaninformat hål i mitt hjärta (som jag var tvungen att fylla) och efter en kompromiss (med mig själv) så kom äntligen Dumbo (engelsk vädur) hem…och sen även Asher (angora) och Duracell (belgisk hare). Nu känns det normalt igen, jag kan inte vara utan kaniner, då känner jag mig inte hel.🐰🐇

Ja, kaniner är underbara. Jag har många andra djur av diverse olika arter, men kaniner är och har alltid varit lite extra speciella för mig.

Albert var en väldigt gullig liten en💔. Dvärgvädur är utan tvekan en av mina absoluta favorit raser. Mina nuvarande är ju alla av större raser, men innan har jag mest haft dvärgkaniner och många dvärgvädurar har det blivit genom åren. Viggo, Penny, Benny och Hiroshi "Hiro" samt även Madonna "Donna" som jag berättat om tidigare i tråden (i #6 och även i detta inlägg) var alla dvärgvädurar (alternativt blandraser med dvärgvädur i).

/Chinesecrestedlover