Det jag har märkt med vädurskaniner vs uppåtöron är att dom använder kroppen lite mer. Kan man inte vinkla öronen på samma sätt så får man använda det andra man har, kroppen, läten och så. 

En nyfiken vädur sträcker fram huvudet, lyfter på alla ben och står ganska upprätt medan öronen är vinklade framåt så gått de går.

En rädd ligger platt mot marken i en boll med uppspärrade ögon och andas häftigt. I detta fall kanske en "vanlig" hade lagt öronen bakåt.

En aggressiv ställer sig på frambenen och sträcker på sig,  skjuter ut bröstet, upp med huvudet och lutar öronen bakåt i den grad de går. Min gamling gillar inte när man rotar i hans bur och då ställer han sig sådär och ibland morrar han på en. 

På bilderna vill jag visa att dom visar med öronen med, bara inte lika tydligt! Den ena bilden är Muffin uppmärksam/nyfiken och den andra bilden är han neutral på. 🙂

Tack så mycket för ett bra svar! Jag ska börja leta efter dessa tecken! Skillnaden på nyfiken/uppmärksam och neutral har vi börjat se ganska tydligt, men vi har svårt just med det agressiva för att Luna aldrig uppvisat något agressivt beteende mot oss (till skillnad från Benjie, vår lilla bråkstake). Men vi får börja studera henne mer ordentligt kring reviret så kanske det uppdagas så småningom ;)

Strax innan mina har bråkat så har de oftast stått mittemot varandra och försökt stirra ihjäl varandra.. Den ena mer än den andra ;) Min hane är nog den man ser tydligast på. Han vinklar dock öronen framåt som om han vore nyfiken men kroppen är spänd och i vänteläge. Han sträcker inte på sig utan är mer låg typ. Den andra kaninen har då också haft öronen i nyfiken position. Hon har då tagit ett steg fram ett bak osv och sedan slutligen kommit för nära och då nyper han henne i näsan och jagar henne. Därefter har jag sett att öronen åkt bak och svansen upp men då har bråket redan varit igång så det är ju rätt enkelt att avläsa hehe. Men just innan de bråkat och bara står sådär så ser man ju också att något är på gång. Det är lite som att han väntar på att hon ska komma fram så att han kan jaga iväg henne. Ibland springer han efter och då ser man mer av vad #1 beskrev men det är oftast då de redan har bråkat. Annars har de varit rätt snabba så man inte riktigt hinner avläsa att det ska bli bråk. Båda brukar ofta sitta med huvudena tätt ihop och vänta på att en ska putsa den andra och i de flesta fall har de bara gett upp och ingenting hänt men i början kunde honan ge hanen ett nyp och då blev han arg. Även där kunde man se en sträckt kanin med öronen bak. Samma sak ifall hon försökte rida på honom det tål han verkligen inte. Kan dock säga att det var vanligare att de stirrade på varandra tills ett bråk drog igång.

#3 Tack för input! Det där med stirrandet känner jag verkligen igen, ska vara uppmärksam på det nästa gång!

Jag har märkt på i alla fall en av mina två vädurar, att hon morrar när hon blir arg på någon annan kanin.   Det har ingen av mina uppåtöron gjort.

Min dvv hona morrar och grymtar när hon blir arg, samtidigt som hon gör snabba utfall mot en och knuffar hårt med nosen. Öronsignalerna är svåra att tyda på henne tycker jag, men hon har ett ganska tydligt kroppsspråk istället, och det går ganska bra att utläsa vad hon vill/inte vill/rädd/nyfiken etc.

Om de morrar/grymtar eller inte är nog relativt indivuellt, Benjie gör det när han blir riktigt sur, men jag har inte hört något från Luna (än). Däremot visade hon ganska tydligt lite dominansbeteende mot Benjie när han gick förbi hennes bur igår (han fick springa av sig i vardagsrummet där hon bor), då puffade hon upp sig och stirrade ner honom riktigt mycket. Så snart vi är två människor här hemma igen ska vi testa att bonda dem utanför burarna (på neutral mark såklart), men det är inget jag vågar mig på ensam riktigt än ;)

Vilket intressant ämne! Jag har tre uppåtöron och en hängöra, och det är svårare att läsa hängörats språk. Undra om de andra kaninerna tycker det också? Skiftningarna i de tunga öronen är så små.. Plus att väduren överlag har en väldigt ihopkrupen, hukande kroppshållning. Huvudet hålls lågt och det är inte ofta hon sträcker på kroppen och håller huvudet högt så som mina lejonkaniner alltid gör. Vilket gör det svårare att se vad hon tänker göra. Måste lära mig detta.

Min vädur har stirrat ut teddykaninen några gånger och rört sig lite lågt, sakta och hotfullt (?) mot honom. Ibland sänker hon ner huvudet under hans haka och vill bli putsad på huvudet (hon är dominant och han är hennes "slav" ;) ) men han fattar inte vinken. Då har hon blivit sur och nypt honom i baken.

#8 Ja jag tycker det är väldigt intressant! Kaninkommunikation i allmänhet är nånting jag verkligen grävde ner mig i precis när vi fått hem Benjie, då oftast med uppåtöron som utgångspunkt, men det finns ju massa beteenden som inte inkluderar öronen också. Något som Benjie gör mot oss när han känner sig förolämpad är att hoppa bort från oss och flippa med baktassarna mot oss några gånger, det händer alltid när vi lyfter bort honom när han gör något dumt eller om vi plötsligt reser oss och går under en putsningssession (då kan vi också få oss ett nyp ibland, putsning är allvarliga saker). Vet att jag roade mig lite med att försöka kommunicera tillbaka (heh) genom infon på den här sidan (http://language.rabbitspeak.com), massa kul info, men min brytning på kaninspråket var nog lite för grov för att Benjie skulle uppfatta vad jag menade. Jag förstod honom bättre efteråt i alla fall (alltid nåt!).

Ang. om hängöron och uppåtöron har svårt att förstå varandra så läste jag nån tråd här på iFokus i våras om det, folk verkade vara ganska oense, men jag tror nog det mest är individuellt mellan olika kaniner faktiskt.