Ursprungligen från ett skolprojekt jag gjorde :)

Min sista dag på jorden

Mobilen ger ifrån sig ett utdraget pip, ett pip som betyder ”Det är dags att vakna nu”. Jag famlade efter mobilen och lyckades stänga av alarmet. Klockan är sju, men vad är egentligen vitsen med att gå upp? Om tolv timmar kommer ändå hela den världen vi känner till att vara borta. Nej, skärp dig nu Moa, du har mycket saker du måste hinna med den sista dagen i ditt liv.

Med mycket viljekraft lyckas jag resa mig upp och ta några steg. Jag slänger en blick i spegeln och konstaterar att mitt ansikte fortfarande är svagt rödtonat, ett spår från en natt full av gråt.

Jag sätter på mig myskläder, det är ingen idé att försöka vara snygg.

Jag ropar in till mamma och pappa något som ska likna ett glatt ”Upp och hoppa, klockan är snart åtta”, men det som jag hostar fram blir mer ett ledset mummel. De rör inte en fena, om det är för att de inte vill gå upp eller att de inte hörde mig kan jag inte avgöra. Jag gör ett nytt försök och får som svar en suck. Jag tolkar det som att de hört mig.

Jag går vidare in till köket, på kylskåpet sitter ett program över aktiviteter under dagen, högst upp på pappret står det med stora bokstäver ”Kometen kommer”. Jag börjar nästan gråta när jag ser den hemska lappen, jag sliter loss den och slänger den surt i papperskorgen, jag kan den ändå utantill. Jag har nog läst den där lappen minst hundra gånger sedan den där dagen för en vecka sen som den trillade ned i brevlådan.

Ända sedan det blev känt att jorden skulle gå under, på riktigt, har det inte varit krav på någon. Ingen går till skolan och ingen går till jobbet, detta har gjort att hela staden ser ut som en soptipp.

Jag tar fram ett paket flingor, en skål och en sked. Överallt står det påminnelser om att detta är den sista dagen, någonsin. Nu blir jag tårögd. Igen.

Jag hinner inte ta mer än några tuggor av flingorna innan mamma och pappa kliver in i köket, även de är röda i ansiktet.

Vi äter frukost under tystnad, alla bara njuter av att vara tillsammans och försöker på något sätt komma på en idé som kan rädda oss, men även denna morgon kommer ingen på något.

När vi ätit oss mätta på frukosten och ställt undan disken behövde vi ha ett ”familjemöte”, den enda vi egentligen skulle bestämma var vilken tid vi skulle mötas igen, vi bestämde klockan fem.

Den första aktiviteten började nio, och klockan var redan halv. Jag har bestämt mig för att gå på ”gratis shoppingrunda” (inte för att jag vet vad meningen med det är..) och gå till kyrkan, resten av tiden ska jag bara ligga på min säng och tänka.

Jag gick ut på gatan utanför är det runt tjugofem plusgrader och på himlen syns ett gigantiskt klot. Om två veckor skulle det vara julafton, men vi hinner inte uppleva det. Jag kliver ut på gatan utanför, överallt går folk med blickarna nedslagna och med svullna ansikten. Ingen säger hej och nästan ingen reagerar när man går förbi, alla är som i en egen bubbla. Det är ganska kusligt att se alla marschera rakt fram med tom blick.

Några minuter senare är jag framme vid första butiken, det är nästan inga personer där. Det är ingen personal där utan det är bara att ta det man vill ha och gå därifrån. Jag hade absolut ingen lust alls att shoppa, men jag behövde verkligen hitta något fint att ha på mig när bomben släpps över jorden.

En halvtimme och en finklänning senare traskar jag vidare till kyrkan. Nästan alla bänkar är fyllda men nästan längst fram ser jag mamma vinka att jag skulle komma dit. Alla i kyrkan är bleka, nästintill vita i ansiktet. Prästen fortsätter, obesvärad av att dörrarna till kyrkan öppnas och stängs hela tiden, med sin ledsamma mässa.

En timma senare väcktes jag av att alla reste sig, jag hade visst somnat.

Vår lilla familj på tre personer började gå hem, kometen var väldigt nära nu och utanför var det minst trettio grader. Det skulle vara mycket smärtsamt att dödas av kometen så därför kommer de att släppa en bomb prick klockan sju som kommer att förgöra jorden.

Klockan är fem nu och jag, mamma och pappa är nästan hemma. Alla gick in i vardagsrummet, jag lade mig på soffan och mamma och pappa satte sig.

Så satt vi i en och en halv timme. Klockan var nu halv sju, det är tid att göra sig iordning för slutet. Jag satte på mig klänningen jag tog tidigare idag och gick ut i hallen. Tillsammans gick vi ned till gården där alla skulle samlas. Jag, mamma och pappa ställde oss tätt ihop, vi mumlade jag älskar er till varandra och tog varandras händer. De började räkna ned. 10.. 9.. 8.. 7.. 6.. 5.. 4.. 3.. 2.., jag kramade mammas hand.., 1..

//Miranda Wallin 7B